fikastyle.blogg.se

My one little word inför 2018
Inspirerad av fina Linnéas inlägg vill jag också ta mig tid att fundera lite över my one little word inför 2018. Det innebär att välja ett ord som får fungera lite som ett nyårslöfte eller en målsättning inför det nya året, fast i form av ett enda ord, till för att inspirera och vägleda.

Linnéa har inför 2018 valt ordet tillit, ett ord som jag mycket väl skulle behöva också. Våga känna tillit till att saker blir som de är menade, våga släppa taget om oron och rädslan och känna tillit till både människor och mig själv. Jag funderade dock något varv till kring detta och kom fram till att jag nog ännu mer behöver ett annat ord det kommande året, ett ord som visserligen helt klart är besläktat med tillit:

 
Trygghet.

Jag behöver känna mer trygghet i mitt liv. Känna att jag är trygg, omhändertagen, utom fara. Utom behov av att vara på helspänn och redo att försvara mig eller gå till attack. Få utrymme och lugn nog att slappna av och vila. Tillåtelse att bara vara. Utan press, stress och krav.
 
Inte minst av att läsa boken Compassioneffekten av Christina Andersson har jag insett detta, att jag sällan befinner mig i det så kallade trygghetssystemet. Desto oftare befinner jag mig istället i antingen prestations- eller hotsystemet. Och det tar på krafterna. I hotsystemet aktiveras rädslor och försvar och vi känner känslor såsom ångest, skuld och skam. Kroppen spänner sig, vi får hjärtklappning och kan bli illamående. Vi tänker negativa, värdelösa tankar om oss själva, klankar ned på allt vi gör. Och prestationssystemet, som egentligen i sig är bra, härligt, upprymt, nyfiket och utforskande, drivs dessvärre ofta av de rädslor och krav som härjar i hotsystemet, och prestationen blir då snarast ett undvikande av hot och faror än ett nyfiket utforskande drivet av lust.

Tänk att kunna befinna mig mer i trygghetssystemet och känna lugn, ro, tillfredsställelse, trivsel och harmoni, utan att dessförinnan först ha presterat eller undvikit en fara.

Det är min målsättning, med att välja ordet trygghet som my one little word inför 2018.

Vilket ord skulle du välja, och vad tänker du om trygghet?

Berätta gärna.
Att ta beslut utifrån sina egna behov och viljor
Jag är dålig på att sätta mina behov allra främst, och bra på att istället vrida ut och in på mig själv för att leva upp till vad jag tror att andra förväntar sig av mig. Därför tackar jag ja till aktiviteter eller resor som jag kanske inte egentligen orkar med, eller tar på mig att hjälpa andra eller ställa upp när jag kanske inte egentligen vill. Jag är dessutom bra på att övertyga mig själv om att jag vill göra saker som jag kanske egentligen inte vill, så pass att jag till slut knappt ens vet vad jag själv vill och inte. 

En sådan situation ställdes jag inför nyligen, och jag bad då om råd i en stressgrupp för unga tjejer som jag är med i. Jag fick så många vettiga svar och jag tänkte dela med mig att några tankar och kommentarer därifrån, mest för att jag själv ska kunna titta tillbaka på dem när jag behöver, men jag tror också att de kan vara betydelsefulla för andra.

♥ "Jag tycker att du ska strunta i alla "ska" och "borde" och vad alla andra orkar och tycker är en bra idé".

Amen. 
 
♥ "Känslor är till för att vägleda. Om du känner negativa känslor till detta, varför övertyga dig själv om att göra det? Ingen annans önskemål eller åsikter kommer före dig själv, dina känslor och ditt välmående. Det enda måste som finns i världen är att DU mår bra. Inget är viktigare. Oavsett vad du bestämmer dig för - Känn efter vad som känns bra och gör bara det som känns bra för dig. Det är dags att bryta mönster och följa dina villkor. Och ta din tid. Jag önskar dig all lycka och styrka, avslappning och vila. Jag önskar att du får det du behöver och njuter av livet under tiden."

Så fina ord från främlingar som engagerar sig trots att de inte alls känner mig, det är så att en blir tårögd. Angående att göra bara det jag själv vill svarade jag att jag så lätt känner mig självisk och egoistisk så fort jag gör det. Då fick jag ett till och helt fantastiskt svar: 

♥ "Att släppa motstånd till det själviska är frihet. Släpp allt motstånd till ramen om vad som är du och inte, vad som är rätt och fel och fokusera på vad som känns bra och inte. Var självisk, det är din rättighet att må bra som människa. Jag är självisk nu och jag älskar det, kommer aldrig gå tillbaka till att sätta andra före mitt välmående, ingen har någonsin tackat mig för det och jag vill inte ha tack, jag vill finnas och må bra varje dag och vara fri till att göra allt jag vill göra. Att existera och underhålla sin egen existens är att vara självisk. Så vad, ska vi inte existera helt plötsligt? Det kommer till en gräns där vi gör våld på vår egen plats på jorden - vår kropp och hälsa -för att undvika att vara ego eller själviska. Det finns balans i allt och de som älskar dig, vilket jag tror är många, vill nog att du ska vara självisk . Men ingen vet förutom du vad som är bäst för dig. Och kom ihåg att du har rätt att välja fel, göra misstag, det viktigaste är att du gör dem och att du kommer fram till vad som passar dig bäst och fullständigt skiter i vad andra tycker. För det är irrelevant. Det enda relevanta är du och du lever det liv du vill och mår bra och det livet börjar när du vill att det ska börja."

Att släppa allt motstånd till ramen om vad som är du och inte, vad som är rätt och fel, och istället fokusera på vad som känns bra och inte. Hur bra råd? Precis vad jag behöver. Jag ägnar timmar och åter timmar åt att analysera hur jag är och inte, om det jag gör är rätt eller fel. Åt att kategorisera, systematisera och strukturera. Inte åt att faktiskt gå på känslan kring vad som är bra och inte. Känns det bra att säga nej till den där aktiviteten? Ja? Jamen, skit då i hur det påverkar vem du är och inte och vad som är rätt eller fel! Hallelujah! Det är inte värt att göra våld på sin egen plats på jorden. Åh gud, så fint. 

Även fantastiskt befriande att få höra att jag har rätt att välja fel?! Klart jag har, tänker du, men jag tänker inte det om mig själv. Gör du? När det väl kommer till kritan? 

♥ "Och om det du väljer blir åt helvete så var inte för hård mot dig själv, då försökte du iallafall göra det som kändes bäst för dig och man lär sig mycket av det med."

♥ "Jag ställer in grejer hela tiden om det känns för jobbigt! Har precis varit sjukskriven och min hjärna kan tycka att bio är för mycket. Då accepterar jag det. Men det tog många år. Jag utmanar mig själv om allt känns väldigt stabilt och jag inte har några andra utmaningar som kommer "automatiskt" i livet (kan ju vara en utmaning att jobba, att laga mat, att träffa vänner, beroende på hur hel eller halv en är). Jag har förklarat väldigt tydligt för alla i min omgivning hur det funkar och de accepterar det, de flesta visar t.o.m. förståelse. 
   Jag är verkligen en sån person som har varit dålig på att sätta mina behov först men min kropp har sagt ifrån. Visst hade det kanske varit kul att vara den där roliga spexiga personen som aldrig säger nej men jag vet att mina nära och kära uppskattar att jag sätter gränser. Gör det jag orkar och mår så bra jag kan. Ingen vill att man kör slut på sig själv."

"Jag utmanar mig själv om allt känns väldigt stabilt och jag inte har några andra utmaningar", så bra råd, tycker jag. Det är en dum, eller iallafall krävande, idé att ta sig an för många utmaningar på samma gång. Och en extra stor utmaning kanske bör antas först när de flesta andra saker i livet är någorlunda stabila. 

Känner även så mycket igen mig i att vilja vara den där roliga, spexiga personen som aldrig säger nej. Klankar ned på mig själv och tycker illa om mig själv när jag inte är rolig, enkel och flexibel, utan istället, i mina ögon, tråkig, krånglig och besvärlig. Compassion, som jag ska skriva om en annan dag här i bloggen, är någonting som jag verkligen behöver öva mig i. Jag frågade kommentarskrivaren om hur hon har lyckats anta den inställningen som hon beskriver, och hon svarade såhär:

♥ "Åh, det är mycket lättare sagt än gjort. Det har tagit mig många års try and fail samt till slut bra terapi för att inse detta. Och trots att jag verkligen vet att det enda sättet för mig att komma framåt, må bättre och bli en mer stabil människa är att sätta gränser och kanske till och med göra folk besvikna så kommer jag i tid och otid på mig själv med att känna mig värdelös. Varför kan jag inte bara rycka upp mig själv och funka som alla andra människor? Hjärnan kan få sånadär frispel om man inte är vaksam, i synnerhet om man är trött, ledsen och deppig. Jag får hela tiden påminna mig själv om att det är okej att säga nej, att sätta gränser, att ta hand om sig själv. Och faktum är faktiskt att alla andra människor är inte lyckliga och klarar allt, det är inte verkligen ovanligt att folk är stressade och mår dåligt. Och det är okej! Och det är en styrka snarare än en svaghet att kunna säga ifrån."

♥ "När man har blivit utmattad och ska komma igång igen med livet är man så vilsen. Hur mycket ska jag pusha mig själv och hur mycket ska jag lyssna på mig själv och min kropp? Hur ska man veta? Det känns som att man behöver hjälp, någon guide."

♥ "Om du kan bestämma dig för att du inte ska tänka på och oroa dig för aktiviteten innan det väl är dags och istället ta det som det kommer kanske du ska tacka ja?"

Svår balansgång detta tycker jag. För jag har provat att göra precis så, att slå bort alla oroliga tankar och bara tänka äsch fuck it, vi kör, vilket sedan istället har resulterat i panikartad oro och ångest när det väl är dags. Det är svårt att veta när oron är helt överdriven eller till viss del berättigad, att veta när jag ska pusha mig själv eller ge efter för oron. Ibland säger den viktiga saker om hur jag själv egentligen känner om någonting och förtjänar att lyssnas på. 
 
♥ "Jag är verkligen inte rätt person att svara på känslor om resor, ty resor har aldrig intresserat mig. Däremot har jag pressat mig själv, utmanat mig själv och bara väntat på den där känslan av "Ja, jag klarade det! Jag övervann min ångest och här står jag med nyvunnet självförtroende och är redo för att kasta mig handlöst in i nya projekt och njuta segerns sötma över att jag kontrollerar mina känslor, reaktioner och behov!" Typ. 

Men nej. Jag får inte den här känslan av att typ ha klättrat upp för ett berg och nu får njuta av utsikten och får känna mig stolt. Jag har snarare känslan av att ha ansträngt mig genom att fly från en mördare och har precis kommit innanför dörren som jag stängt och låst. Visst, jag klarade det, men det är ingen känsla av att ha levt. Bara överlevt. 

/.../

Det jag vill säga är att om du ska lyssna på nån, lyssna på dig själv och din samlade erfarenhet av vad du mår bra av på riktigt. Inte vad du eller andra tycker att du borde må bra av. Lyssna inte på folk som "vill dig väl" som i att dom vill att du ska må bra när dina grundförutsättningar har ändrats. Klart som fan min mamma ville att jag skulle må bra av mitt val. Att känna att jag klarat av nåt jobbigt. Lyssna på folk som uppmanar dig att lyssna på din erfarenhet. 

Numera väger jag upplevelser och projekt i om det ger mer än det tar. Det är delvis därför jag inte sjunger i kör eller spikar planer till 100%. 
Facit får man när man provar lyssna och ser om man hade rätt. Då kan du luta dig mot detta nästa gång."
 
För den här fina kommentarskrivaren berättade jag att jag ibland upplever små fragment av den där tillfredsställelsen och stoltheten som hon beskriver att hon, liksom jag, söker. Exempelvis upplevde jag den när jag la 10 timmar på att bygga ett pepparkakshus häromveckan. Om det svarade hon: 

♥ "Det låter faktiskt fullkomligt fantastiskt det där med pepparkakshuset. Jag blev utbränd efter en kort bagarutbildning och en ännu kortare period som bagare, och det har tagit mig år att finna glädje i att baka hemma igen. Blir glad och imponerad av dig att du klarade den utmaningen, för mig hade det nämligen varit helt omöjligt. På samma vis som din Thailandsresa är mitt pepparkakshus så klarar du och finner glädje och stolthet i saker som andra inte ens orkar tänka på. Fokusera på såna saker och dela dom upplevelserna med dom du älskar istället. Det mår alla inblandade bättre av tror jag." 

Dessutom håller jag helt med personen om att hellre uppleva känslan av att ha levt, än att bara ha överlevt. "I don't want to just survive, I wanna live" är ett av mina favvocitat. 

♥ "Jag tror, eller jag är faktiskt helt säker på, att du har rätt svar för dig inom dig. Du måste försöka sluta göra våld på dig själv för att vara andra till lags. Jag skriver ju inget du inte redan vet. Försök att ta dig egentid och vänd blicken och känslorna inåt och lyssna. Försök att stänga av hjärnan en stund med alla måsten och borden. Hur mycket energi kommer den här resan att kosta dig i energi? Hur mkt i form av flyg, transfer, boende, turistande, svärföräldrar osv. tar energi? Vad kommer du att få energi av? Kommer det att finnas utrymme för återhämtning för dig på resan? Alltså, återhämtning för dig, på ditt vis, som du verkligen behöver? Kommer du att kunna sätta de gränser som du behöver när ni väl är där? Hur påverkas du av intensiteten i att umgås med andra? Försök att bryt ner det på ett hanterligt sätt och var ärlig mot dig själv. 

Jag är säker på att alla hellre har en välmående Erica framför en som än en gång går in i väggen. Våga lyssna på dig själv, ta dig själv och ditt mående på allvar. Börja där, det är först efter att du vet vad du vill och varför som du behöver dela med dig av det till de andra. 

Lätt va? Nä!"
 
Så fina ord, och bra tips med att bryta ned ett större beslut i mindre beståndsdelar och hur mycket energi varje del ger eller tar. 
 
Till sist, någonting som flera sa som en gemensam nämnare: 

♥ "Jag tror att du har svaret inom dig."

Och nu är det ju snart jul, så kan passa på att önska er en god sådan, och hoppas att ni får den återhämtning som ni behöver. Om inte - säg nej! 
Möjligheter att förhindra utbrändhet
Så glad över att mitt förra inlägg har lästs så många gånger och att ni genom att klicka på hjärtat sprider det till fler, tack! Så glad också över att jag har ett passande inlägg på samma tema på lager att dela med mig av idag, för meningen är ju inte att bara måla upp en hopplös bild av hur vi alla duktiga, unga kvinnor faller en efter en, utan att också försöka reflektera över och dela med mig av hur vi förhoppningsvis kan förhindra att det fortsätter så. 

-

På de föreläsningar om stress som jag var på via mitt fackförbund häromveckan pratade den första talaren om möjligheter att förhindra utbrändhet. Först var han något provocerande och sa att "man väljer att gå in i väggen" och jag skruvade lite på mig och la armarna i kors men bestämde mig ändå för att lyssna vidare med ett så öppet sinne jag kunde. Och han menade nog med det uttalandet mest att just provocera, för att sedan kunna vrida på uttalandet och även säga att "därmed finns även möjligheten att välja att inte göra det". Och det har han ju rätt i. Vi kan inte bara prata om hur vi som redan har gått in i väggen ska göra för att komma tillbaka därifrån, kanske ännu viktigare är ju faktiskt att prata om hur de som inte har hamnat där än ska kunna göra för att inte hamna där. 
 
Föreläsaren, Anders Gustavsson (konsult inom ledarskaps- och organisationsutveckling), pratade om att det handlar om att ta till åtgärder och förändra sitt liv i tid. Han pratade också lite om stress i allmänhet och om hur det ju är påhittat av kroppen som ett sätt att hantera akuta men inte långvariga situationer, och framför allt fysiska faror men inte hot av den psysiska sorten. Så för att kunna orka stå emot alla hot av den psykiska sorten som idag är övervägande måste vi odla inre, själslig styrka. 
 
 
Han målade upp livet som byggt på fyra plattformar - privatlivet, arbetslivet, samhället och det politiska styrsystemet. Om alla fyra plattformar är stabila menade han att en kan vara ganska darrig i sig själv utan att det händer någonting. Men om till exempel den politiska kartan snabbt ritas om och är oförutsägbar, som den ofta är idag, stör det oss. Både det politiska styrsystemet och samhället är under stor omvandling och inte särskilt stabila nuförtiden, men dessvärre heller ingenting som det är särskilt enkelt för mig som enskild individ att göra någonting åt på kort sikt. Vi kan därför i princip släppa våra försök att fixa just de två plattformarna i fråga om att må bättre, och istället fokusera på de två andra. För om privatlivet och arbetslivet är hyfsat stabilt medan samhället och politiken svajjar ordentligt funkar det som regel ganska bra ändå. Men om jobbet och/eller privatlivet därutöver också börjar svajja blir det snabbt instabilt och problematiskt för oss. 

Otrygghet, nedskärningar, ständiga förändringar, på arbetsplatser eller på fritiden, påverkar och stressar oss. Om våra behov och kompetenser inte tillgodoses rubbas vi lätt. Han poängterade även - vilket jag blev glatt överraskad över - att det likväl kan vara glada och positiva händelser som till slut blir till för stora påfrestningar för kroppen. Det tror jag är fallet för många som blir utmattade, särskilt de som har jobbat väldigt mycket helt enkelt för att de tycker att sitt jobb är så väldigt roligt. 

Vi fick sedan göra en övning: fundera över och skriva ned en lista över de fem viktigaste personerna i våra liv. Du kanske kan göra det nu innan du läser vidare? För sedan frågade han oss, varför inte jag själv stod med på listan? Vi lyfter ständigt fram andra genom livet, men glömmer att ens ha med oss själva på listan. Är det här en himla egoistkurs, frågade han retoriskt, såhär kan en ju inte tänka, säger folk! Jodå, svarade han sig själv. "Sätt på din egen syrgasmask först, innan du hjälper andra." Förse dig själv med kraft för att sedan kunna vara till nytta för din omgivning. Det är sund egenomsorg. 

Och så några konkreta tips: 

Sätt idiotklara gränser mellan jobb och fritid. Tidsanpassa sen inte, börja inte flexa, håll dig till gränserna. 

♥ Sätt tydliga mål. Protestera till chefen. Fråga vad som ska levereras, i detalj? Acceptera inget flum. 

Lär dig leva med stökiga organisationer och förändringar. 

♥ Eftersträva könsblandade arbetsplatser, all forskning visar på att det är bäst. 

♥ Helga vilodagen! Ha en oplanerad dag och gör ingenting! 

♥ Till männen - sänk era prestationskrav. Ni behöver inte ha just den där bilen, båten, huset eller jobb-befordran. Till kvinnorna - sänk era relationskrav. Det är inte er uppgift att lappa ihop alla relationer omkring er. 

Prioritera. Säg, som ett exempel, till er tonåring att jag kan hämta dig från dina aktiviteter två kvällar i veckan, resten får du lösa själv

♥ Motionera. 

♥ Sov. 

♥ Ät god och nyttig mat. 

♥ Drick mindre kaffe. 2-3 koppar per dag. 

Andas rätt! Ner i magen! 

♥ Umgås med andra. 

Ha en nära människa att anförtro dig åt. (Hans, enligt honom själv, viktigaste tips.)

Akta dig för trötthet som du inte kan sova bort. 
 
Vilken plattform behöver du prioritera och stärka? Hur kan du göra det?