fikastyle.blogg.se

Introvert önskelista
Såhär inför julen kan det ju vara passande med önskelistor, och här kommer en introvert önskelista ur Linus Jonkmans bok Introvert - den tysta revolutionen (som jag ju även har skrivit om förut bland annat här). 

"Här följer några tips för den som vill nå harmoni med det introverta ekosystemet. 

1. Undvik spontanbesök. Dyk aldrig bara upp. Ring eller ännu hellre sms:a innan och se om det passar med besök. 
 
2. Korta telefonsamtal. Ha ett syfte ifall du ringer. Tala gärna in på telefonsvararen om vi inte svarar.
 
3. Stava ordentligt. Använd inte STORA BOKSTÄVER i onödan, det tolkas som att du skiker. Undvik tusen utropstecken, det får dig att verka vara fem år gammal. 
 
4. Tvinga inte fram spontana beslut vid sittande bord. Tid är viktigt för att fatta rationella beslut. Ge information inför beslutsfattande och lämna oss med våra tankar. 
 
5. Undvik intensiv ögonkontakt. 
 
6. Lämna plats i samtal. Tystnad är inte ett hål som behöver fyllas. 
 
7. Låt oss tala till punkt. 
 
8. Stör inte när vi koncentrerar oss. Vi har lång ställtid för att komma tillbaka till där vi var innan avbrottet. 
 
9. Prata inte högt i mobiltelefonen på platser folk inte kan fly ifrån."
 
Tack på förhand,
introverta personer. 
Möjligheter att förhindra utbrändhet
Så glad över att mitt förra inlägg har lästs så många gånger och att ni genom att klicka på hjärtat sprider det till fler, tack! Så glad också över att jag har ett passande inlägg på samma tema på lager att dela med mig av idag, för meningen är ju inte att bara måla upp en hopplös bild av hur vi alla duktiga, unga kvinnor faller en efter en, utan att också försöka reflektera över och dela med mig av hur vi förhoppningsvis kan förhindra att det fortsätter så. 

-

På de föreläsningar om stress som jag var på via mitt fackförbund häromveckan pratade den första talaren om möjligheter att förhindra utbrändhet. Först var han något provocerande och sa att "man väljer att gå in i väggen" och jag skruvade lite på mig och la armarna i kors men bestämde mig ändå för att lyssna vidare med ett så öppet sinne jag kunde. Och han menade nog med det uttalandet mest att just provocera, för att sedan kunna vrida på uttalandet och även säga att "därmed finns även möjligheten att välja att inte göra det". Och det har han ju rätt i. Vi kan inte bara prata om hur vi som redan har gått in i väggen ska göra för att komma tillbaka därifrån, kanske ännu viktigare är ju faktiskt att prata om hur de som inte har hamnat där än ska kunna göra för att inte hamna där. 
 
Föreläsaren, Anders Gustavsson (konsult inom ledarskaps- och organisationsutveckling), pratade om att det handlar om att ta till åtgärder och förändra sitt liv i tid. Han pratade också lite om stress i allmänhet och om hur det ju är påhittat av kroppen som ett sätt att hantera akuta men inte långvariga situationer, och framför allt fysiska faror men inte hot av den psysiska sorten. Så för att kunna orka stå emot alla hot av den psykiska sorten som idag är övervägande måste vi odla inre, själslig styrka. 
 
 
Han målade upp livet som byggt på fyra plattformar - privatlivet, arbetslivet, samhället och det politiska styrsystemet. Om alla fyra plattformar är stabila menade han att en kan vara ganska darrig i sig själv utan att det händer någonting. Men om till exempel den politiska kartan snabbt ritas om och är oförutsägbar, som den ofta är idag, stör det oss. Både det politiska styrsystemet och samhället är under stor omvandling och inte särskilt stabila nuförtiden, men dessvärre heller ingenting som det är särskilt enkelt för mig som enskild individ att göra någonting åt på kort sikt. Vi kan därför i princip släppa våra försök att fixa just de två plattformarna i fråga om att må bättre, och istället fokusera på de två andra. För om privatlivet och arbetslivet är hyfsat stabilt medan samhället och politiken svajjar ordentligt funkar det som regel ganska bra ändå. Men om jobbet och/eller privatlivet därutöver också börjar svajja blir det snabbt instabilt och problematiskt för oss. 

Otrygghet, nedskärningar, ständiga förändringar, på arbetsplatser eller på fritiden, påverkar och stressar oss. Om våra behov och kompetenser inte tillgodoses rubbas vi lätt. Han poängterade även - vilket jag blev glatt överraskad över - att det likväl kan vara glada och positiva händelser som till slut blir till för stora påfrestningar för kroppen. Det tror jag är fallet för många som blir utmattade, särskilt de som har jobbat väldigt mycket helt enkelt för att de tycker att sitt jobb är så väldigt roligt. 

Vi fick sedan göra en övning: fundera över och skriva ned en lista över de fem viktigaste personerna i våra liv. Du kanske kan göra det nu innan du läser vidare? För sedan frågade han oss, varför inte jag själv stod med på listan? Vi lyfter ständigt fram andra genom livet, men glömmer att ens ha med oss själva på listan. Är det här en himla egoistkurs, frågade han retoriskt, såhär kan en ju inte tänka, säger folk! Jodå, svarade han sig själv. "Sätt på din egen syrgasmask först, innan du hjälper andra." Förse dig själv med kraft för att sedan kunna vara till nytta för din omgivning. Det är sund egenomsorg. 

Och så några konkreta tips: 

Sätt idiotklara gränser mellan jobb och fritid. Tidsanpassa sen inte, börja inte flexa, håll dig till gränserna. 

♥ Sätt tydliga mål. Protestera till chefen. Fråga vad som ska levereras, i detalj? Acceptera inget flum. 

Lär dig leva med stökiga organisationer och förändringar. 

♥ Eftersträva könsblandade arbetsplatser, all forskning visar på att det är bäst. 

♥ Helga vilodagen! Ha en oplanerad dag och gör ingenting! 

♥ Till männen - sänk era prestationskrav. Ni behöver inte ha just den där bilen, båten, huset eller jobb-befordran. Till kvinnorna - sänk era relationskrav. Det är inte er uppgift att lappa ihop alla relationer omkring er. 

Prioritera. Säg, som ett exempel, till er tonåring att jag kan hämta dig från dina aktiviteter två kvällar i veckan, resten får du lösa själv

♥ Motionera. 

♥ Sov. 

♥ Ät god och nyttig mat. 

♥ Drick mindre kaffe. 2-3 koppar per dag. 

Andas rätt! Ner i magen! 

♥ Umgås med andra. 

Ha en nära människa att anförtro dig åt. (Hans, enligt honom själv, viktigaste tips.)

Akta dig för trötthet som du inte kan sova bort. 
 
Vilken plattform behöver du prioritera och stärka? Hur kan du göra det? 
Mardrömmar
 
Ditt ansikte är någon annans och jag är förminskad. Nej, jag är utplånad. Allt jag trodde var sant, allt jag har trott på och allt som har varit vår sanning, är inte det längre. Du ser på mig med ögon som inte längre bryr sig alls. Ögon som säger "Vadå, än sen då? Vadå, som om jag bryr mig? Och vadå, trodde du att jag någonsin brydde mig?" Eller nej, du säger det utan frågetecken förresten, du bara ser på mig och säger saker som förgör mig totalt med en nonchalant axelryckning som inte betyder någonting för dig. Du ställer inga frågor och vi för ingen diskussion, du bara lämnar mig här och nu. Du har aldrig någonsin brytt dig om mig, utstrålar du. Du bara talar om för mig att du har hittat någon annan, rakt och direkt, utan knussel, utan att se mig i ögonen, och jag ser henne bredvid oss nu, hon sitter här och hånler hon också. Hon ler ett "men lilla gumman"-leende och håller din hand, den som brukade vara min, bara min, alldeles, alldeles nyss. Jag är grundlurad. Jag är flytande. Jag är panikslagen, lamslagen. Marken under mig bär inte längre, mitt liv är ett påhitt, min trygghet är borta. Och allting gör så ont, så ont att jag tror att jag ska dö. Jag letar febrilt efter det som brukade vara du i dina ögon, men du är borta, du är inte min längre, du är som förbytt. Och jag, jag är som luft för dig. Jag är ingenting, har visst aldrig varit det. Just nu är jag bara en sjukskriven idiot, som trodde på någonting fint som aldrig fanns.

Jag vandrar runt i blindo längs obekanta gator, med gråt överallt, inuti och utanpå, med ett tryck över bröstet som ingen undersökning i världen kan bota. Och jag vet att jag är tillintetgjord för evigt, att jag är förstörd nu, och att saknaden efter dig aldrig kommer att gå över. För ingenting kan förändras så fort, ingen kan försvinna så fort. Inte utan att lämna ett kolossalt hål i mig som aldrig kan läkas igen. Du var min framtid, min person, mitt lugn, min sambo, min pojkvän, mitt allra käraste, och nu är du inte det längre.
 
 
Men så kommer jag äntligen på att jag ju bara kan vakna. Att jag kan vakna och fly ifrån allt det här. Och jag griper tag i verkligheten där utanför, krampaktigt. Avlägsnar mig så sakteligen och återvänder långsamt till vakenheten. Får tillbaka min syn, mina älskade, klarsynta ögon, lirkar sakta upp ögonlocken och ser skräckslaget ut över rummet. Känner lamslagenheten inom mig, vänder på mig och ser dig ligga där fridsamt ovetandes, stillsamt sovandes. Med darrande fingrar och panik i magen rör jag försiktigt vid din arm och söker dina stängda ögon. Drar efter andan och kämpar mot gråten inombords medan jag långsamt börjar komma tillbaka till det som är på riktigt. Och du vaknar tillslut, ser sömndrucket på mig med ett litet, oskyldigt leende, för att i nästa stund lite mer vaket fråga om jag har drömt en mardröm. Då nickar jag och bryter ihop, låter gråten som sömnen har lurat på mig explodera ut, hyperventilerar och kippar efter andan i små stötar medan förtvivlade tårar blöter ned din sovtröja. Och det tar lång tid för allt att lugna ned sig. Det tar lång, lång tid för kroppen att förstå att det bara var den där satans mardrömmen igen, återkommen i en än mer detaljerad version än förut. Det tar lång, lång tid för hjärtat, bröstet, magen och huvudet att förstå att du fortfarande är min. Tack gudskelov, att du fortfarande är min. Det var bara en liten, liten försmak på hur det skulle kännas om du inte längre var det.

Snälla, lämna mig aldrig så.

Aldrig, aldrig, aldrig.

För jag vet precis hur ont det skulle göra.

Jag drömmer en hel del mardrömmar igen, precis som jag gjorde under min sjukskrivning då jag bland annat drömde och skrev om ovanstående dröm. Det sista året har de ofta handlat om hur min pojkvän gör slut och lämnar mig på olika sätt. Under sjukskrivningen, precis som nu, innehöll de ganska tydliga tecken på saker som var och är i förändring inuti mig. Den nonchalanta likgiltigheten som min pojkvän uppvisar i drömmarna tror min terapeut i själva verket kan vara en symbol för min egen rädsla för att bli sådan när jag nuförtiden försöker öva på att bry mig och engagera mig lite mindre i saker utanför mig själv och ta mindre ansvar. ("Sådan kommer du dock aldrig att bli" försäkrade hon mig om.)

Förut, när jag inte hade någon pojkvän, drömde jag istället mycket om terrorattacker och att jag var jagad på olika sätt, om pistoler och folk som smög runt utanför huset. Om att gömma mig i trånga utrymmen och känna omänsklig skräck. Tydligen är det vanligt för människor med mycket oro, att drömma om sådana saker.
 
Och på samma sätt som det såklart är väldigt hemskt att drömma mardrömmar, är det av dessa orsaker även någonstans lite intressant. Eller som min terapeut sa igår: "Den bästa typen av drömmar!" De återspeglar ofta sådant som vi undermedvetet tänker och känner, om än kanske inte i så tydliga och konkreta former att vi på en gång kan förstå hur.
 
Vad drömmer ni om? Drömmer ni några mardrömmar?

Följ mig gärna på Instagram här.