fikastyle.blogg.se

Och jag ska aldrig mer säga sanningen till nån som saknar förmåga att förstå
Hon kom in i mitt liv någon gång på gymnasiet och har varit en av mina käraste vänner sedan dess. Den som alltid har ord att känna igen sig i eller att känna sig mindre ensam med, som tröstar och som förstärker. Vars texter inspirerar mig och som jag har lånat i mina egna texter så många gånger. Vars namn kan användas för att beskriva en abstrakt känsla eller en hel dag.
 
En Melissa Horn-morgon.
Med hår som blåser mig i ansiktet. 
En sliten Erica. 
Peppad, redo och utvilad för en ny jobbhöst. 
Eller inte alls. 
Alltid samma sak.
 
Jag känner igen mig själv i så många av hennes låtar och det är jag uppenbarligen inte ensam om, vilket är fascinerande, för hon skriver ju om saker på ett sätt som känns så på pricken relevant för just mig. Som när jag började gråta en gång när hon framförde "Jag saknar dig mindre och mindre" för att det slog mig hur jag saknade en kille mindre och mindre precis där och då. Eller hur mina ögon tåras när hon sjunger om och beskriver sina egna personlighetsdrag på ett sätt om om de vore mina, på ett sätt som jag skäms för.
 
"I musiken ställer Melissa Horn högt de frågor som vi knappt vågar viska till oss själva. Är den nya kvinnan vackrare? Vågar jag ge mig själv till en annan ännu en gång?" skrev en recensent på Aftonbladet om premiären på den nya turnén som startade i söndags, och som jag var på Cirkus och såg. Och precis så är det. Hon sjunger om de allra innersta frågorna och funderingarna och om sådant som får mitt hjärta att värka, särskilt när hon står på scenen och blottad visar alla sina känslor och det syns hur äkta det är. När hon berättar om hur saker som hon har skrivit och sjungit om har sårat andra, om hur det är ombytta roller nu, om sammanhang och om nervositet. Då vill jag bara springa upp och krama henne, och tacka. För att det har betytt så mycket för mig, att hon har vågat göra det ändå.
 
I det här inlägget tänkte jag dela med mig av mina favoritrader ur de låtar som hon sjöng på Cirkus i söndags.
 
 
"om du letar efter nån som ger mer än den tar
och nån som gör dig glad
mer ofta än ibland

om du letar efter nån som går att lita på
om du letar efter nån som går att ändra på

om du letar efter nån som följer med dig ut en fredag kväll på stan
om du letar efter nån som säger mitt på ljusa dan
"jag är lycklig med dig"

då ska du inte välja mig"

- Om du letar efter nån.
 
"jag stod utanför
såg hur hjärtat slog under tröjan
sen ringde jag på
och jag har hatat mig själv för din blick när jag såg vad den såg"
 
"jag kunde bara inte längre
det var som att kroppen sa nej
som spår från en sämre tid
så minns jag mig"
 
- Du går nu.

"du vill ha ett enkelt liv
men jag kan inte ge dig det
jag kan blunda ett tag
men till slut får jag ont av det"
 
"men du tror att allting kan vänta
och känslor fungerar inte så"

- I mörkret långt ifrån varann.
 
"det har regnat hela sommaren
och jag känner med det

jag ville vänta tills du frågade
och du frågade tillslut
jag hörde sånger i mitt huvud
men dom kom aldrig ut"
 
- Jag kan inte skilja på.
 
"jag vet att det hörs
när hans luft sipprat ut
och han vet hur jag känns
när min lust tagit slut"
 
"nästan ingen vet nåt
nästan inte jag
ingenting har förändrats
sen jag sa som det var"

- De två årstiderna. ♥♥

"du springer aldrig ifatt,
när jag väl är där
jag vill inte tänka framåt
men är livrädd att fastna här
nu kan det vara för sent
att säga som det är"

- Som jag hade dig förut.
 
"det fanns en kärlek men den har brunnit ut
du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut"
 
"det finns ingen att behaga, inget att förklara
inget att försvara, jag gav upp för länge sen"

- Hanna.
 
"dina drömmar blir allt svårare att se nu
och mina finns snart inte längre kvar

lät du henne komma närmre
var hon vackrare än mig
det finns dagar som jag tänker
mer på henne än på dig
jag går bredvid men halkar efter
jag orkar inte springa mer
försökt att visa dig med blicken
men det är inte mig du ser
den här platsen är nån annans och jag måste hitta ut
hur ska man älska nån som har älskat nån förut"
 
- Lät du henne komma närmre.
 
"och jag ska aldrig mer säga sanningen
till nån som saknar förmåga att förstå"

"jag önskar att jag var en sån
som inte tänker alls"

- Vem lämnade vem.
 
 
"jag har gjort det igen
jag har dröjt mig kvar
det finns en gräns för nästan allt
men för dig har jag gjort undantag
 
jag har saknat en vän
en som tål det jag tål
den enda som förstår varför
när jag går halv härifrån"

"den här gången är det jag som är tyst
min röst hörs ingenstans
för när jag inte kan säga som det är
säger jag ingenting alls
 
du har varit sann
jag har varit någon annan
så om det känns som du förlorat
så tänk att det var du som vann"
 
- Jag har gjort det igen. ♥♥
 
"så jag gick och lade mig
  jag grät några glas
inte så att det märkts nåt
men så att det känts nåt
svårt att sätta fingret på
när man väl gjort sig van"

- Drömmen om Alice.
 
"man vill va lätt att leva med
men ingen av oss är det
du lägger alla känslor utanpå
och jag vill ha mina ifred
jag måste ha nått kvar att skriva ner

vi kan väl minnas oss så som vi såg ut
innan vi tyngdes av tunga beslut"
 
- Ett sent förlåt.
 
"jag går i vinterskor på hösten
alltid förberedd för storm
jag kan tänka tills det knappt finns nått kvar
jag har känslor utan uppehåll
jag har förlorat en tävling
men vunnit ett val
har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av"
 
"jag kan sitta själv i parken
tills solen har ändrat färgen i mitt hår
jag kan offra allt jag har för ingenting
jag sträcker mig så långt det går
men jag behöver dig kom hit och rör om
jag behöver nått att skriva om"
 
- Jag saknar dig mindre och mindre. ♥♥
 
"och jag vet att jag kan fastna i en feber
du har kallat den för hänsynslös och kall
där allting som jag inte borde säga
blir sagt iallafall"

"om du skulle bli kär i någonannan
så skulle jag låta dig gå
för på nått sätt som jag inte kan förklara
så skulle jag förstå"
 
"snälla be mig aldrig att välja
för då väljer jag det här"

- Om du vill vara med mig.
 
 
Och så till sist, hela den bästa låten, vars text är min favorit. Låten, som jag sjöng för min mamma på hennes 50-års fest. Jag, som inte sjunger egentligen, och med min lillebror spelandes på sin gitarr.
 
"vad vill du säga när allting är sagt
vad vill du känna när någon tagit din makt
du vill att jag ska sjunga
men bara om sånt som hör till sitt
men ska jag sjunga
då ska det finnas tid att sjunga fritt

vem vill du spela när du lagt alla kort
hur vill du leva när tiden går för fort
du vill att jag ska känna
för något som aldrig känts som mitt
men ska jag känna
då ska det finnas tid att känna fritt

hur ska du veta om ingen lärt dig hur
hur ska du våga chansa
du som aldrig haft nån tur
du vill att jag ska älska
med nån som bara älskar sitt
men ska jag älska
då ska det finnas tid att älska fritt

vad ska jag skriva för att du ska bli berörd
hur högt ska jag skrika
varje gång jag vill bli hörd
du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt
men ska jag falla
då ska det finnas tid att falla fritt

- Falla fritt. ♥♥♥
 
(De som har förärats med ett hjärta eller två ligger mig lite extra varmt om hjärtat, lyssna gärna på dem här.)
Mardrömmar
 
Ditt ansikte är någon annans och jag är förminskad. Nej, jag är utplånad. Allt jag trodde var sant, allt jag har trott på och allt som har varit vår sanning, är inte det längre. Du ser på mig med ögon som inte längre bryr sig alls. Ögon som säger "Vadå, än sen då? Vadå, som om jag bryr mig? Och vadå, trodde du att jag någonsin brydde mig?" Eller nej, du säger det utan frågetecken förresten, du bara ser på mig och säger saker som förgör mig totalt med en nonchalant axelryckning som inte betyder någonting för dig. Du ställer inga frågor och vi för ingen diskussion, du bara lämnar mig här och nu. Du har aldrig någonsin brytt dig om mig, utstrålar du. Du bara talar om för mig att du har hittat någon annan, rakt och direkt, utan knussel, utan att se mig i ögonen, och jag ser henne bredvid oss nu, hon sitter här och hånler hon också. Hon ler ett "men lilla gumman"-leende och håller din hand, den som brukade vara min, bara min, alldeles, alldeles nyss. Jag är grundlurad. Jag är flytande. Jag är panikslagen, lamslagen. Marken under mig bär inte längre, mitt liv är ett påhitt, min trygghet är borta. Och allting gör så ont, så ont att jag tror att jag ska dö. Jag letar febrilt efter det som brukade vara du i dina ögon, men du är borta, du är inte min längre, du är som förbytt. Och jag, jag är som luft för dig. Jag är ingenting, har visst aldrig varit det. Just nu är jag bara en sjukskriven idiot, som trodde på någonting fint som aldrig fanns.

Jag vandrar runt i blindo längs obekanta gator, med gråt överallt, inuti och utanpå, med ett tryck över bröstet som ingen undersökning i världen kan bota. Och jag vet att jag är tillintetgjord för evigt, att jag är förstörd nu, och att saknaden efter dig aldrig kommer att gå över. För ingenting kan förändras så fort, ingen kan försvinna så fort. Inte utan att lämna ett kolossalt hål i mig som aldrig kan läkas igen. Du var min framtid, min person, mitt lugn, min sambo, min pojkvän, mitt allra käraste, och nu är du inte det längre.
 
 
Men så kommer jag äntligen på att jag ju bara kan vakna. Att jag kan vakna och fly ifrån allt det här. Och jag griper tag i verkligheten där utanför, krampaktigt. Avlägsnar mig så sakteligen och återvänder långsamt till vakenheten. Får tillbaka min syn, mina älskade, klarsynta ögon, lirkar sakta upp ögonlocken och ser skräckslaget ut över rummet. Känner lamslagenheten inom mig, vänder på mig och ser dig ligga där fridsamt ovetandes, stillsamt sovandes. Med darrande fingrar och panik i magen rör jag försiktigt vid din arm och söker dina stängda ögon. Drar efter andan och kämpar mot gråten inombords medan jag långsamt börjar komma tillbaka till det som är på riktigt. Och du vaknar tillslut, ser sömndrucket på mig med ett litet, oskyldigt leende, för att i nästa stund lite mer vaket fråga om jag har drömt en mardröm. Då nickar jag och bryter ihop, låter gråten som sömnen har lurat på mig explodera ut, hyperventilerar och kippar efter andan i små stötar medan förtvivlade tårar blöter ned din sovtröja. Och det tar lång tid för allt att lugna ned sig. Det tar lång, lång tid för kroppen att förstå att det bara var den där satans mardrömmen igen, återkommen i en än mer detaljerad version än förut. Det tar lång, lång tid för hjärtat, bröstet, magen och huvudet att förstå att du fortfarande är min. Tack gudskelov, att du fortfarande är min. Det var bara en liten, liten försmak på hur det skulle kännas om du inte längre var det.

Snälla, lämna mig aldrig så.

Aldrig, aldrig, aldrig.

För jag vet precis hur ont det skulle göra.

Jag drömmer en hel del mardrömmar igen, precis som jag gjorde under min sjukskrivning då jag bland annat drömde och skrev om ovanstående dröm. Det sista året har de ofta handlat om hur min pojkvän gör slut och lämnar mig på olika sätt. Under sjukskrivningen, precis som nu, innehöll de ganska tydliga tecken på saker som var och är i förändring inuti mig. Den nonchalanta likgiltigheten som min pojkvän uppvisar i drömmarna tror min terapeut i själva verket kan vara en symbol för min egen rädsla för att bli sådan när jag nuförtiden försöker öva på att bry mig och engagera mig lite mindre i saker utanför mig själv och ta mindre ansvar. ("Sådan kommer du dock aldrig att bli" försäkrade hon mig om.)

Förut, när jag inte hade någon pojkvän, drömde jag istället mycket om terrorattacker och att jag var jagad på olika sätt, om pistoler och folk som smög runt utanför huset. Om att gömma mig i trånga utrymmen och känna omänsklig skräck. Tydligen är det vanligt för människor med mycket oro, att drömma om sådana saker.
 
Och på samma sätt som det såklart är väldigt hemskt att drömma mardrömmar, är det av dessa orsaker även någonstans lite intressant. Eller som min terapeut sa igår: "Den bästa typen av drömmar!" De återspeglar ofta sådant som vi undermedvetet tänker och känner, om än kanske inte i så tydliga och konkreta former att vi på en gång kan förstå hur.
 
Vad drömmer ni om? Drömmer ni några mardrömmar?

Följ mig gärna på Instagram här.
Egenmäktigt förfarande
"Då gärningsmannen olovligen har tillgripit något men inte har någon avsikt att behålla det tillgripna."
 
 
Egenmäktigt förfarande är både ett tillgreppsbrott enligt Brottsbalken och, kanske mer känt, en roman av Lena Andersson, visserligen på samma tema. För nog kan man säga att Hugo olovligen tillgriper Ester utan någon uppenbar avsikt att behålla det tillgripna.
 
En sådan sits har jag också varit i. Förmodligen är vi många, framför allt kvinnor, som har varit i den sitsen och förmodligen är det en av anledningarna till att boken har blivit så populär.
 
Den har också blivit teaterpjäs. Jag såg den i teaterform för andra gången nu i helgen, i uppsättningen på Maximteatern. Första gången jag såg den var på Uppsala stadsteater. Då hade jag precis träffat N, med vem jag inte upplevde mig behöva vara i den där sitsen längre. Det blev en brytpunkt. Dessutom skulle jag direkt efter teaterns slut åka hem till N och sova hos honom för första gången. Då skrev jag såhär:

"Det här är en sådan text som inte kommer att bli särskilt bra, för den skrivs omringad av alldeles för starka känslor, i en brand, i ett begär, i behovet av att bara få ur mig någonting. Den här texten kommer att bli som tusen andra texter före den här har blivit, för jag är inte den första som känner såhär, och det krävs lite klarsynthet för att kunna beskriva det som jag känner på något annat sätt än som det redan har beskrivits tusen gånger förut. Det krävs lite finess och lite finurlighet, inte bara känsla, för det är som Lena Andersson har skrivit: att för mig är han allt, men för er är han inget, tyvärr. 

Såg Lenas bok översatt till teaterpjäs i Uppsala igår. Reste genom tiden och svischade förbi olika killar som har behandlat mig illa, blev helt omtumlad, men skulle ju hem till dig efteråt och du behöver inte se den pjäsen. Jag behöver inte tvinga dig att läsa den boken likt andra jag känner som har tvingat sina män att göra det, för du är fin redan som du är, och du gör redan allting rätt. Jag behöver inte må det minsta lilla dåligt för att få allt det fina med dig, du är ärlig och du är genuin och du är på riktigt. Jag behöver inte ligga förtvivlad på golvet så som Ester gör efter det att jag har skickat ett sms, jag behöver inte ha ångest över min besatthet av dig. Du är den underskattade snällheten som varje individ borde inse att allting egentligen handlar om; det krävs inte alltid lite smärta för att också få känna lycka, även om jag väldigt länge trodde det. 

När jag så småningom låg i dina armar och klockan började bli alltför mycket berättade jag för dig om texten som jag skrev igår, om hur jag kände kring din nu döda farmor. Du sa: "farmor hade älskat dig", och behöver inte läsa några böcker alls.

För du skriver min."