fikastyle.blogg.se

Vad som känns bra och inte just nu

Tiden går. Att få tiden att gå är inget bekymmer för mig, inte ens som arbetslös. Jag njuter. Njuter av långa, långsamma morgnar, en luftig kalender, möjligheten att gå till simhallen när inte alla andra är där. Av att sitta vid datorn med glasögonen på och skriva jobbansökningar halva dagen och sedan ta en lång promenad och titta på några avsnitt av Grey's. Av att ha tid att konstant beta av att-göra-listan så att den aldrig växer sig sådär ohållbart lång. Av att ha tid att göra precis det som lusten och orken vill. Ta tillvara på drivet och ambitionen när de kommer, men också ha möjlighet att återhämta mig när det behövs. 

Det var länge sedan jag skrev här och det har såklart att göra med att tiden går, men det beror även på att jag just nu inte orkar engagera mig lika mycket i min personliga utveckling som förut. Inte så som jag har gjort nästan oavbrutet under det senaste året, i alla fall. Jag orkar inte se mig själv som ett konstant förändringsprojekt längre, för så har jag faktiskt sett på mig själv det senaste året. Och jag har läst så mycket självhjälpsböcker och det har varit så bra och lärorikt, men just nu orkar jag inte mer. Inte fler. Just nu känner jag att jag bara behöver få vara. Utgå ifrån det jag har lärt mig hittills. Stanna vid de böcker jag redan har läst. Få vara precis där jag är just nu, och visserligen förstås fortsatt öva på allt det som jag redan övar på och har lärt mig det senaste året, men ändå bara få vara där, i det. Utan att behöva reflektera, analysera och bedöma riktigt lika mycket längre. Jag orkar inte. 

Jag duger som jag är. Precis nu. Och jag förtjänar att få njuta av det. Av mig själv, av livet. 

Ett av mina mål i år är ju att fokusera mer på vad som känns bra och inte, och ta beslut ifrån det, och samtidigt släppa ramen till vad som är jag och inte och till vad som är rätt och fel. Och för att kunna göra det tror jag att jag måste fokusera lite mindre på att analysera och reflektera över hur allt känns precis hela tiden och varför det känns som det gör, och över hur jag beter mig och varför, och istället bara låta det som känns bra eller inte kännas precis så utan att fundera på varför. Bara låta det kännas bra eller inte. 

Vi får se, det här kanske går över redan om några dagar eller en vecka, eller så dröjer det. Men det här är väl vad som känns bra, just nu, helt enkelt. 

Jag låter det bara kännas så tills vidare. 
En text om att vara starkskör
 
2015-06-01

"Jag har ingen bipolär sjukdom eller så, än, vad jag vet, men jag lever med vädret och skiftar mellan euforisk sol och urvriden trasa. Vissa dagar vaknar jag som Bolt och lägger mig som pensionär, andra vaknar jag som allvarligt sjuk och lägger mig som Eurovision-vinnare. När atmosfären skiftar färg knockar den mig, när blåsten ändrar riktning smäller den mig på käften. Vissa dagar vaggar tunnelbanan mig åksjuk och hela min kropp tynar bort och klänger sig fast i sätet, medan vissa dagar är outröttliga. Vissa dagar kommer jag hem som ett litet knyte, stapplar in över tröskeln, lägger mig i soffan och varken någon träning, plantering eller storhandling blir gjord. Andra kvällar lagar jag tre måltider, handdiskar allt, fixar födelsedagskort och läser uppsatser. Min energi styr mitt liv, men jag styr inte alltid min energi. Jag styr min mathållning, mina träningspass och min sömn, men det är inte alltid samma sak, för det räcker ibland inte. För sedan övergår plötsligt lågtryck i högtryck, eller tvärtom, och jag får plötsligt ingen luft. Jag vill orka så mycket, så mycket som andra orkar, men jag klarar inte tre kvällar hemifrån utan två kvällar hemma. Och jag kan få ångest för det, fastän det är onödigt, för det är ju bara så det är. Jag kan få ångest när solen skiner en dag när jag vill titta på tv-serier, och jag kan få ångest när det regnar och jag har tänkt ta en promenad. Ibland önskar jag ingenting annat än att bara få vara hemma en dag men får stark ångest när jag väl är hemma. Då blir jag inte klok på mig själv men kan ändå inte bara ta mig i kragen. Förra söndagen hade jag en väldigt bra dag, var på en bra dejt, men ville ändå ingenting annat än att åka hem och gråta efteråt, helt utan logisk anledning. Ibland känner jag mig bara så emotionellt och kroppsligt utmattad, så uttömd. Ibland raderar jag alla appar i mobilen bara för att få lite lugn och ro, skulle kunna börja gråta vid minsta ljud. Men nej, jag har ingen bipolär sjukdom eller så, än, vad jag vet. Däremot är jag starkskör, och det är bara så det är. Det är såhär det ser ut. Jag har dagar då jag erövrar världen, dagar då jag tar emot priser i stadshuset, dagar då jag hinner med omänskligt mycket och mår bra samtidigt. Och jag har dagar, stunder, minuter och veckor när livet suger. Och jag försöker ofta bota mig själv, hitta ett recept, som om jag en dag inte skulle behöva balansera mitt liv på det här sättet. Men det är inte en rimlig strävan, för livet levs och livet balanserar inte. Det är bara såhär det är. Jag lever, jag lär mig, och jag är tacksam för ångesten, tacksam för euforin, tacksam för att ha upplevt skillnaden däremellan. För det är mitt liv. Alltihop."
Brist på trygghet
 
Mitt ansikte är svullet. Lite rödmosigt och trött. Jag har gråtit så mycket på sista tiden. Saker skaver, både mindre viktiga och alldeles för viktiga saker. Jag har gråtit stilla tårar, häftiga tårar, onödiga tårar och sköna tårar. Men jag har också åkt iväg på en spontan tripp till Dalarna i dagarna två och låtit ansiktet bli svullet och rött av kyla, snö och längdskidåkning istället. 

Jag har svårt att känna den där tryggheten som jag skrev om i mitt förra inlägg just nu. Jag längtar hem fast jag redan är hemma. Jag längtar efter människor samtidigt som jag vill vara ifred. Jag kramar min stora gosedjursmorot och försöker tyda oredan på insidan, för det mesta utan framgång. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Jag vet bara att jag behöver trygghet.

Trygghet för mig har genom livet ofta manifesterats i platser och saker. Som skilsmässobarn har jag alltid flyttat runt mycket, fram och tillbaka mellan föräldrar och sommarställen. Att packa upp min väska illa kvickt, installera mig, lägga boken på nattduksbordet och kläderna i byrålådan, blev ett sätt för mig att känna mig hemma. Att känna mig trygg. När jag nu för tiden checkar in på hotell fnissar mina resesällskap som regel åt mig för att jag packar upp mina saker i garderoben och i badrummet även fast jag bara ska stanna en natt eller två. Men jag behöver det. Jag behöver omge mig av saker som jag känner igen och tycker om, som jag älskar och som jag inbillar mig älskar mig tillbaka. Jag behöver skapa en känsla av hem. 

Jag känner mig lätt ensam och övergiven. Jag har en prestationsbaserad självkänsla och känner mig iakttagen och usel om jag inte presterar. Om jag bara sjunker ned i en fåtölj utan att först ha torkat av bordet bredvid, stoppat undan mina omkringspridda kläder eller sett till att ingen behöver hjälp med någonting, kan jag sällan slappna av. Om jag inte tillåts hjälpa andra eller är behövd känner jag mig lätt oälskad. Och även fast jag inte själv vill ha det så, vare sig nu eller i framtiden, behandlar jag lätt andra på samma sätt.

Jag drömmer om villkorslös kärlek och jag bär på mycket sorg och många sår, varav mitt tidigare utmattningssyndrom bara är ett i raden. Jag saknar min lillebror, som mitt i allt det där flyttandet genom åren alltid flyttade med mig och blev en av mina få trygga och fasta punkter i livet. 

Jag skrev ju för ett tag sedan om hur en föreläsare jag hade lyssnat till målade upp livet som byggt på fyra olika plattformar, och om hur viktigt han ansåg det vara att ha någorlunda stabilitet på alla plattformar, eller åtminstone på flera i taget. Arbetslivet kan storma ganska ordentligt utan att hela skutan vänds upp och ned om privatlivet samtidigt är någorlunda stabilt, om vi har resurser att hantera det som händer, och så vidare. 

Just nu är det lite för mycket som stormar på samma gång för mig. Mina källor till trygghet är inte säkrade. De läcker, och jag rämnar.