fikastyle.blogg.se

Introvert önskelista
Såhär inför julen kan det ju vara passande med önskelistor, och här kommer en introvert önskelista ur Linus Jonkmans bok Introvert - den tysta revolutionen (som jag ju även har skrivit om förut bland annat här). 

"Här följer några tips för den som vill nå harmoni med det introverta ekosystemet. 

1. Undvik spontanbesök. Dyk aldrig bara upp. Ring eller ännu hellre sms:a innan och se om det passar med besök. 
 
2. Korta telefonsamtal. Ha ett syfte ifall du ringer. Tala gärna in på telefonsvararen om vi inte svarar.
 
3. Stava ordentligt. Använd inte STORA BOKSTÄVER i onödan, det tolkas som att du skiker. Undvik tusen utropstecken, det får dig att verka vara fem år gammal. 
 
4. Tvinga inte fram spontana beslut vid sittande bord. Tid är viktigt för att fatta rationella beslut. Ge information inför beslutsfattande och lämna oss med våra tankar. 
 
5. Undvik intensiv ögonkontakt. 
 
6. Lämna plats i samtal. Tystnad är inte ett hål som behöver fyllas. 
 
7. Låt oss tala till punkt. 
 
8. Stör inte när vi koncentrerar oss. Vi har lång ställtid för att komma tillbaka till där vi var innan avbrottet. 
 
9. Prata inte högt i mobiltelefonen på platser folk inte kan fly ifrån."
 
Tack på förhand,
introverta personer. 
Om att tala, lyssna och sitta i möten
 
Boken "Introvert - den tysta revolutionen" av Linus Jonkman vände upp och ned på mycket i min värld när jag läste den förra hösten. Eller kanske vände den rätt på saker som jag hade förstått fel och bannat mig själv för, helt i onödan. Den gav mig en större förståelse kring många av mina personlighetsdrag och varför jag många gånger hade upplevt att mitt sätt att vara på verkade vara fel i andras ögon. Det handlar kortfattat beskrivet om att det i samhället, media och fiktionens värld existerar en extrovert dominans, preferens och norm, som gör att vi introverta är avvikande och många gånger får kämpa i motvind. Men vi är inte ensamma, och igenkänningsfaktorn i boken var så fantastiskt befriande. Den hjälpte mig också att sätta fingret på flera av mina behov och styrkor vilket var till stor hjälp inför det att jag skulle söka ett nytt jobb, en process som jag ju snart ska in i igen. 
 
Ett av områdena som Jonkman beskriver ur ett introvert kontra extrovert perspektiv är att tala, lyssna och sitta i möten. Jag har själv ofta upplevt problem med detta, inte problem med att tala, lyssna och sitta i möten i sig, men problem med att jag ibland känner mig konstig, obekväm och fel i dessa situationer. Skönt nog finns det många förklaringar till detta i min introversion och jag är långt ifrån ensam om att känna så. 
 
Till exempel vill vi som introverta gärna få konstruera våra ord inombords först innan vi delar dem med omvärlden. Så fungerar jag. Jag förbereder ofta konversationer och telefonsamtal i mitt huvud långt innan de väl äger rum. Jonkman skriver om hur han därför alltid som första fråga när han ställs inför en uppgift frågar "hur lång betänketid har jag?"Att få distans till det som ska avhandlas är en nödvändighet för introverta", skriver han. Förmodligen är behovet av betänketid en av anledningarna till att jag ibland ogillar möten, där en ju ofta förväntas ge direkta svar på studs. Det är också något som jag försöker öva på att komma ihåg och våga be om. 
 
"Att generera idéer ur ensamhet är inte förvånande en introvert styrka. Det är viktigt att förstå att den introverte behöver betänketid. Att pressa fram något i ett stökigt mötesrum är inte en bra strategi för oss. Visst kan vi träffas och diskutera vad problemställningen är, men sen vill vi krypa in i kokongen och spinna något på egen hand som vi kan visa upp nästa gång vi ses." 
 
En annan sak som jag har bannat mig själv för och bannats för av andra är att jag ofta glider bort med blicken när jag lyssnar på eller pratar med någon. Det är en klassisk miss att tolka en flyende blick som ointresse, skriver Jonkman, för även detta har sin förklaring i introversion. Det kan helt enkelt vara lättare att koncentera sig på det som sägs när man inte samtidigt tar emot alla synintryck från berättaren. Det är nog vanligt även för högsensitiva tänker jag. 
 
Faktum är att möten tillägnas ett helt eget kapitel i boken, så nog är jag knappast ensam om att tycka att möten, och andra sociala tillställningar, innebär besvärliga situationer. Här kommer några fler exempel ur boken:
 
♥ "Introverta skulle ha lättare att tala med extroverta om det inte vore för mängden av ord. En utpräglad extrovert silar inte bort ord utan använder all tystnad han kan för att bygga långa meningar. Det finns liten ambition att vara kortfattad och kärnfull. Att komma till punkt är inte det naturliga målet för någon som ser konversationen som ett självändamål.

♥ "En extrovert använder antagligen åttio procent fler ord än vad den behöver. Kraftfull kommunikation för en introvert är tystnaden mellan orden." 
 
♥ Introverta kandidater är ofta starka i intervjusammanhang, så som vid en rekrytering, då de håller sig till att svara på frågan och inte hjärnpruttar hela tiden. Hjärnpruttar är alla dessa onödiga fyllnadsord i stil med "ummmm". 
 
♥ Extroverta är väldigt tacksamma som bollplank på grund av att de direkt säger vad de tänker. Introverta kan istället vara ganska tokiga som bollplank. Tiden som vi tar på oss att fundera över vårt svar kan i själva verket tolkas negativt och som pessimism av en extrovert. Den extroverte hittar på vad de tror att vi tycker när vi i själva verket bara funderar. Vi har en långsammare reaktionsförmåga och en annorlunda tankeprocess. 
 
♥ "Den personliga sfären är helig för den introverte. Studier har visat att introverta och extrovera föredrar samma avstånd till den vi talar med. Däremot är introverta mycket känsligare för när detta bryts. Vi upplever obehag när någon är för nära."
 
Något annat som jag ogillar apropå social interaktion och möten är att bli avbruten. Då slutar jag ofta att prata helt, vilket även Jonkman beskriver är vanligt hos introverta. "Ovilja att upprepa är något som är återkommande för introverta. /../ Upplevelsen av att inte få tala till punkt kan vara besvärande. /../ Hade jag fått önska mig något från den extroverta majoriteten hade det varit att de blev bättre på att vänta in den introvertes slutsats." 
 
Intressant nog kan oviljan att bli avbruten dock medföra att vi istället trivs i en föreläsarroll, då den ger oss möjlighet att berätta om något ostört. Och nog trivs jag ändå ganska bra i att hålla föreläsningar, åtminstone sådana som inte innefattar frågor mitt i eller som inte handlar om någonting som jag inte behärskar. Introverta talare kan dessutom vara riktigt skickliga, skriver Jonkman. Att ha talets gåva är inte detsamma som att tala väl! 
 
Kännetecken för en introvert talare är t.ex. att denne trollbinder publiken med sitt budskap och försöker utmana publiken intellektuellt, memorerar stora stycken av information och lägger mer tid på innehållet än framförandet, upplevs tala improviserat även om så sällan är fallet och har ett återhållsamt kroppsspråk. Den introverte talaren har som regel fjärilar i magen innan (nervositet hör ihop med hormoner som hör ihop med stress, och det behövs ganska lite för att stressa en introvert), lägger inte status och prestige i att kunna precis allting utan kan istället svara "jag vet inte" på frågor och talet handlar främst om ämnet. 
 
"De bästa saker jag levererat i arbetslivet följer samma enkla process: ge mig en utmaning och betänketid. Ifall jag tvingas sammanfatta och lösa något direkt under ett möte blir det som regel inte bra." 
 
Intressant, eller hur? Är du introvert eller extrovert? I boken finns även ett test för att se var på skalan en hamnar. Jag hamnar till exempel inte åt det mest introverta hållet, jag hamnar på det som kallas introvert dominans och där känner jag mig väldigt hemma. Kan verkligen rekommendera att läsa hela boken för den som känner igen sig. ♥
 
Mod att vara sårbar, del 1
En av de böcker som har gjort störst intryck på mig någonsin är boken "Mod att vara sårbar" av forskaren och författaren Brené Brown. När jag läste boken i början av min sjukskrivning med utmattningssyndrom blev hjärnan så fullproppad med insikter och boken så full av markeringar att jag beslöt mig för att skriva ned och kommentera mina favoritdelar, och här kommer delar av det. Och OBS - det är relevant för alla, inte bara för oss som har varit eller är utmattade. Jag skulle vilja kalla det livsessentiellt för varje enskild individ. 
 
 
När jag först såg boken jämte hennes andra bok "Våga vara operfekt" tänkte jag att det var den om att vara operfekt som jag nog borde läsa först. Jag tänkte att jag är ju ganska bra på att våga vara sårbar, jag vågar visa känslor och visa mig svag, däremot vågar jag inte vara operfekt. Och det är förvisso sant, men sårbarhet är så mycket annat. Sårbarheten är starkt sammankopplad med att våga vara operfekt. Och insikten om det öppnade upp ett nytt sätt att se på min tillvaro på. 

"Att vara sårbar är inte att lyckas eller att misslyckas - det är att förstå att båda delarna är viktiga; det är att ge sig hän. Det är att gå in för något helhjärtat." 

Och som den perfektionist jag är, rädd för att göra fel eller misslyckas, är jag nog ingen mästare på sårbarhet trots allt. Jag är bra på det inom vissa områden, såsom kärlek, men desto sämre på det inom andra områden, såsom jobb, skola och träning. Där vågar jag inte misslyckas, skämma ut mig eller överhuvudtaget göra bort mig det minsta lilla. Blir osäker så fort någon skrattar åt eller med mig, vill helst ha full kontroll på allt. 
 
Jag hade heller inte gjort rätt i att klumpa ihop sårbarhet med svaghet, förstod jag. 
 
"Ja, vi blottar oss helt när vi är sårbara. Ja, vi hamnar i den där tortyrkammaren som vi kallar ovisshet. Och ja, vi tar en stor känslomässig risk när vi tillåter oss att vara sårbara. Men det faktum att vi tar risker, vågar ovissheten och öppnar oss för känslomässig nakenhet är inte detsamma som att vi blir svaga - det är inte så ekvationen ser ut."

"Sårbarhet är inte svaghet, och vi kan inte välja bort ovissheten, riskerna eller den känslomässiga nakenheten som vi ställs inför varje dag. Det enda vi kan välja är om vi ska ge oss hän eller inte."
 
Brené skriver att leva helhjärtat handlar om att ge sig hän i livet och göra det med utgångspunkten att man har ett värde. Någonstans nämner hon också att många som inte gör det har en så kallad prestationsbaserad självkänsla, precis som jag har. Jag försöker därför att numera, efter att ha läst boken, anamma följande tanke på morgonen:

"Jag duger, oavsett hur mycket som blir gjort och hur mycket som blir kvar."

Och följande tanke på kvällen:

"Ja, jag är ofullkomlig och sårbar, och ibland rädd också, men det påverkar inte det faktum att jag dessutom är modig och förtjänar både kärlek och tillhörighet."
 
Jag är väldigt lik Brené som person på många sätt, märker jag. Jag har själv funderat på att forska, har trott att jag skulle gilla det. Och kanske har det berott på att jag också älskar perfektion, och precis som Brené gärna söker skydd i gamla trotjänare som förutsägbarhet och kontroll. Men jag är trött på att vara den som vet allt hela tiden. Jag vill våga vara mer sårbar. 

"Om vi ska kunna vara istället för att veta måste vi öppna oss och låta andra se oss. Då måste vi göra saker med stort mod, vara sårbara." 

Det första steget i boken mot att påbörja resan mot att bli mer sårbar är att förstå sig på otillräcklighet, en uppfattning som genomsyrar vår kultur. Att ingenting någonsin är nog. Vilket är en uppfattning som jag på sistone har blivit spyfärdig på och ser som en av de stora orsakerna till varför jag blev utmattad. 

Ganska naturligt nog tar Brené upp narcissism nästan omgående när hon börjar skriva om otillräcklighet. Det känns logiskt, som att det går hand i hand. Jag är medveten om att min generation ses som den mest narcissistiska på länge, och har ofta funderat på det de gånger som jag själv har kallats självisk och egoistisk. Inte har jag väl haft det för avsikt eller känt mig självisk? Jag har ju snarare känt mig.. Otillräcklig. Jag har också alltid haft en längtan efter att bli någonting stort, någon speciell. Vilket ibland känns som en ful sak, i alla fall när någon pratar om narcissism med en uppenbar rynka på näsan. Och Brené skriver just att den första reaktionen mot narcissism ofta blir att man ska bota den. Personen med rynkan på näsan säger: "De där självupptagna typerna måste fatta att de inte är så märkvärdiga, att de inte är så fantastiska, att de inte har rätt att trycka ned någon och att de måste sluta tro att de är något." Och så krossas personens självkänsla ytterligare, och otillräckligheten växer. Och när jag läste det insåg jag ju genast att det är så som vår generation ofta behandlas. Inte konstigt då att det blir svårt att ha en icke-prestationsbaserad självkänsla och att den psykiska ohälsan ibland oss bara ökar. Eller hur?  
 
Brené tycker att det är sorgligt. Självupptagenhet, skriver hon, blir ofta förknippat med beteenden som storhetsvansinne, bekräftelsebehov och bristande empati. Men, skriver hon, nästan ingen förstår att alla grader av självupptagenhet egentligen bottnar i skam och otillräcklighet. "Vilket innebär att vi inte kan 'fixa till' något genom att ta ned människor på jorden och påminna dem om hur små och ofullkomliga de är."
 
För problemet är snarare just precis detta - att självupptagenhet bottnar i skam, i rädslan för att vara vanlig. Och att det finns en sådan rädsla särskilt i vår generations värld med fria val, fritt internet och sociala medier är uppenbart. 
 
"Jag ser rädslan för att aldrig känna sig tillräckligt unik för att bli sedd eller älskad eller höra till eller känna att det finns ett syfte med ens liv." 

"Aldrig bra nog. Aldrig perfekt nog. Aldrig smal nog. Aldrig mäktig nog. Aldrig framgångsrik nog. Aldrig smart nog. Aldrig säker nog. Aldrig trygg nog. Aldrig ovanlig nog."

"Jag definierar sårbarheten som en ovisshet, ett risktagande och en känslomässig nakenhet."
 
Att älska någon som kanske eller kanske inte älskar oss tillbaka, och som kan överge oss utan minsta förvarning, är ett exempel på sårbarhet. Andra exempel är att framföra en impopulär åsikt, att stå på sig, be om hjälp, säga nej, visa upp någonting man har gjort, pröva något nytt, medge att man är rädd, ta ansvar för saker, att visa tillit, etc. Vad är sårbarhet för dig? Och för mig? 
 
Att älska någon som kanske eller kanske inte älskar oss tillbaka, är kanske det tydligaste exemplet. Och den värsta sortens svek, skriver Brené, är det som urhoklar tillit - nämligen likgiltighetens svek. "Om att inte bry sig. Om att låta kontakten gå om intet. Om att inte vara beredd att ägna tid och kraft åt relationen. När människor vi älskar eller har en nära relation till slutar bry sig om oss, slutar anstränga sig, slutar investera i och kämpa för relationen, då börjar tilliten sippra bort och smärtan sippra in." 
 
Det gör ont bara att läsa om det. 

Brené skriver vidare om hur vi älskar att se naken sanning och öppenhet hos andra men att vi är rädda för att låta andra se samma sak hos oss. Vi är rädda att vår sanning inte ska vara nog, att det vi har att erbjuda inte ska räcka till om vi inte broderar ut och bearbetar och försöker imponera. Det kan jag känna igen mig i. Att jag inte vågar visa uoo en bild, en text, ett bakverk eller någonting annat som jag har gjort eller skapat, offentligt till exempel på Instagram, eller berätta om hur min helg har varit på lunchen på måndagen, för att jag tänker att det inte är gott nog i jämförelse med andra. Och så vågar jag framför allt inte dela med mig av den rädslan, gud förbjude. 

"Sårbarhet är livets sätt att fråga: Satsar du verkligen helhjärtat? Kan du värdesätta din egen sårbarhet lika högt som du värdesätter andras? Att svara ja på de frågorna är inte detsamma som att vara svag - det är att vara omåttligt modig."

Den fjärde myten handlar om att vi tror att vi klarar det själva, både vägen till att bli sårbar och livet i stort. Det är en starkt förankrad värdering i USA där Brené kommer ifrån men också här i Sverige, upplever jag. Och det är viktigt att förstå att vi inte klarar allt själva, vi behöver stöd. "Vi behöver människor som utan att döma låter oss pröva nya sätt att vara." Brené skulle inte klara sig utan förstärkningarna från sin man, en duktig psykolog, en kilometerhög stapel med böcker och vänner och släktingar som befinner sig på samma resa, skriver hon.
 
Jag inser att det är helt okej att behöva andras stöd. Lite längre fram i boken inser jag dock också att det kanske räcker med stödet från några få. Jag kämpar nämligen en del med det, min längtan efter att få precis allas förståelse och stöd, och försöker acceptera att så kanske det inte kan bli. Och det är nog egentligen alldeles tillräckligt för mig att ha förståelse och medkänsla från min pojkvän och min fantastiska terapeut Anna. Min pojkvän älskar mig just för att jag är sårbar, inte trots att jag är det. Han älskar mig även när jag är knäpp och ohämmad. Min terapeut ger mig förståelse och medkänsla och får min skam och mina skuldkänslor att lätta. Med deras hjälp hoppas jag våga ta fler risker och öppna mig på nya sätt. Jag tror kanske rent av att utmattningen bröt ut just när den gjorde det just på grund av att jag hade min pojkvän i mitt liv nu, en person som jag är trygg med. Nu finns det utrymme till förändring. Det är okej att vara sårbar. 

Något som också vittnar om potentiella orsaker till min utmattning är hur Brené beskriver sitt tidigare beteende, innan sårbarheten, vilket påminner mycket om mitt beteende i vissa sammanhang:

"Jag trodde verkligen att jag kunde välja bort sårbarheten, så när jag väl kände av den - när telefonen ringde med ofattbara nyheter, eller när jag var rädd, eller när jag kände en sådan stark kärlek att jag inte kunde uppbåda någon tacksamhet eller glädje utan bara förberedde mig på förlusten - då började jag kontrollera. Jag styrde och ställde med omständigheter och i viss mån också människorna i min omgivning. Jag presterade tills jag inte hade någon kraft kvar till att känna något. Jag gjorde ovissheten till visshet, till vilket pris som helst."
 
Utmattningen är på sätt och vis ett pris jag har fått betala för att i åratal ha försökt göra ovissheten till visshet.
 
Det känns som att den här boken hjälper mig att sätta fingret på flera saker som jag behöver kunna sätta fingret på för att sedan arbeta aktivt med. Den tydliggör saker som jag och mina terapeuter har varit inne och nosat på. Och det tycks passa mig att den är uppbyggd med forskning, följer en röd tråd utifrån orsak och verkan, och är en intressant mix mellan kunskap och erfarenhet. 

Vad tycker ni? Vill ni läsa fler utdrag?