fikastyle.blogg.se

Brist på trygghet
 
Mitt ansikte är svullet. Lite rödmosigt och trött. Jag har gråtit så mycket på sista tiden. Saker skaver, både mindre viktiga och alldeles för viktiga saker. Jag har gråtit stilla tårar, häftiga tårar, onödiga tårar och sköna tårar. Men jag har också åkt iväg på en spontan tripp till Dalarna i dagarna två och låtit ansiktet bli svullet och rött av kyla, snö och längdskidåkning istället. 

Jag har svårt att känna den där tryggheten som jag skrev om i mitt förra inlägg just nu. Jag längtar hem fast jag redan är hemma. Jag längtar efter människor samtidigt som jag vill vara ifred. Jag kramar min stora gosedjursmorot och försöker tyda oredan på insidan, för det mesta utan framgång. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Jag vet bara att jag behöver trygghet.

Trygghet för mig har genom livet ofta manifesterats i platser och saker. Som skilsmässobarn har jag alltid flyttat runt mycket, fram och tillbaka mellan föräldrar och sommarställen. Att packa upp min väska illa kvickt, installera mig, lägga boken på nattduksbordet och kläderna i byrålådan, blev ett sätt för mig att känna mig hemma. Att känna mig trygg. När jag nu för tiden checkar in på hotell fnissar mina resesällskap som regel åt mig för att jag packar upp mina saker i garderoben och i badrummet även fast jag bara ska stanna en natt eller två. Men jag behöver det. Jag behöver omge mig av saker som jag känner igen och tycker om, som jag älskar och som jag inbillar mig älskar mig tillbaka. Jag behöver skapa en känsla av hem. 

Jag känner mig lätt ensam och övergiven. Jag har en prestationsbaserad självkänsla och känner mig iakttagen och usel om jag inte presterar. Om jag bara sjunker ned i en fåtölj utan att först ha torkat av bordet bredvid, stoppat undan mina omkringspridda kläder eller sett till att ingen behöver hjälp med någonting, kan jag sällan slappna av. Om jag inte tillåts hjälpa andra eller är behövd känner jag mig lätt oälskad. Och även fast jag inte själv vill ha det så, vare sig nu eller i framtiden, behandlar jag lätt andra på samma sätt.

Jag drömmer om villkorslös kärlek och jag bär på mycket sorg och många sår, varav mitt tidigare utmattningssyndrom bara är ett i raden. Jag saknar min lillebror, som mitt i allt det där flyttandet genom åren alltid flyttade med mig och blev en av mina få trygga och fasta punkter i livet. 

Jag skrev ju för ett tag sedan om hur en föreläsare jag hade lyssnat till målade upp livet som byggt på fyra olika plattformar, och om hur viktigt han ansåg det vara att ha någorlunda stabilitet på alla plattformar, eller åtminstone på flera i taget. Arbetslivet kan storma ganska ordentligt utan att hela skutan vänds upp och ned om privatlivet samtidigt är någorlunda stabilt, om vi har resurser att hantera det som händer, och så vidare. 

Just nu är det lite för mycket som stormar på samma gång för mig. Mina källor till trygghet är inte säkrade. De läcker, och jag rämnar. 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress