fikastyle.blogg.se

Skam
 
Jag skäms.
 
Och Brené Brown, vars böcker Våga vara operfekt och Mod att vara sårbar som jag har läst det senaste året och tycker så mycket om och vill försöka leva efter, skriver i böckerna att vi måste våga tala om skammen när vi känner den, för det är endast genom att tala om skammen som vi kan förminska och vinna över den. 
 
Så jag tänkte tala om det nu. Att jag skäms. 
 
Brené uppmanar också till att registrera hur skam känns i kroppen och jag tänkte börja där. 
 
Det känns som att jag fysiskt drar in en svans mellan benen, jag krummar ryggen, skyddar hjärtat och bröstet, tappar all hållning. Det gör lite ont i magen, jag får ett tryck över bröstet, en klump i halsen och tårar som stiger i ögonen. Jag andas ytligare, kortare. 
 
Och jag känner mig genast som världens sämsta människa. Jag är bra på att klanka ned på mig själv så fort jag gör någonting fel och gör andra människor besvikna. Jag känner mig helt jävla usel då.  
 
Jag känner också en stor övermäktighet, som att jag bara vill ge upp. Jag vill få en paus, försvinna bort. Få tid att sona mitt brott och få ordning på vad som uppenbarligen inte fungerar inuti mig just nu. Give me a break
 
Det jag känner skam över är någonting som kan låta fullständigt banalt att känna såhär starkt över, men så är det ofta med skam och det är därför Brené menar att det är effektivt att prata om och på så sätt förminska den.
 
Jag missade min frisörtid igår. 

Jag såg att outlook-symbolen på datorn lyste röd, som om jag vore upptagen i ett möte vilket jag inte var då jag jobbade hemifrån, och gick in i kalendern för att titta och såg då att jag skulle ha varit hos frisören för tjugofem minuter sedan. Då kom först en stark, förlamande panik, och sedan den äckliga, slemmiga skammen som ett brev på posten. 
 
Det är inte likt mig, det har aldrig hänt mig förr, det händer på grund av att min privata telefon inte fungerar, på grund av att jag jobbade hemifrån och inte hade tittat i kalendern, på grund av att jag förmodligen har för mycket i mitt huvud, på grund av att jag förmodligen inte är medvetet närvarande. Eller kanske på grund av att jag är mer medvetet närvarande, eller åtminstone försöker leva i nuet, och inte har full koll på min kalender och planering på samma sätt som förut. Kanske händer det rent av på grund av att jag vågar göra mig mer sårbar nu för tiden.
 
Egentligen, rent praktiskt, antar jag att det händer folk ibland, kanske till och med flera gånger i livet, lite här och lite där. Så varför skulle det inte vara okej att det händer även mig? Jag är så elak mot mig själv. 
 
Och egentligen, rent praktiskt, är den enda konsekvensen av det här att jag får betala en onödig och stor debitering för en frisörtid som jag inte fick någon ny frisyr utav, och istället boka en ny tid. 
 
Jag försöker intala mig att det bara är pengar. Jag försöker intala mig att jag inte är en dålig människa. 
 
Och ja Brené, det känns lite bättre bara av att ha talat om det. 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress