fikastyle.blogg.se

Sjukdag för mental ohälsa
"Att ta en sjukdag för mental ohälsa borde vara lika vanligt som att stanna hemma för en förkylning. Detta förespråkar en rad hälsoorganisationer sedan psykisk ohälsa blivit den vanligaste orsaken till sjukskrivningar." 
 
 
Försöker sova och gråter några stilla tårar. Känner mig så vilsen igen. Vilsen, ensam och liten.
 
Drömmer om att ha möjligheten att tillåta mig vila och återhämtning när jag behöver det. Drömmer om flexibilitet, andrum och utrymme för min starkskörhet.
 
Att inte behöva känna så stark ångest varje gång det blir såhär, varje gång jag känner mig slutkörd. Ångest för att svika omvärlden, svika mitt jobb, för vad andra ska tycka och skam för att jag "inte är som alla andra".
 
Känner samtidigt sorg för att jag inte tillåter mig det, för att jag bannar mig själv så hårt, för att jag inte sätter min hälsa och välmåendet i främsta rummet nu ändå. Sorg över att ha hamnat i fällan igen. Det är nog därför jag saknar sjukskrivningen så mycket.
 
Det uppstod en äkthet och närvaro i min tillvaro när jag var sjukskriven som jag inte hade upplevt i mitt liv sedan barnsben och som redan är borta igen. Vad var det för någonting, egentligen? Hur kan jag återskapa det? Det känns som en abstrakt och magisk myt, men samtidigt som det mest essentiella i mitt liv. Som om det är vad jag ständigt söker och längtar ihjäl mig efter. Äkthet och närvaro. 
 
Ångesten över att svika omvärlden och framför allt jobbet gör att det tar emot att sjukanmäla mig för min mentala hälsa. Jag vrider och vänder ut och in på mig själv för att komma fram till rätt beslut. Men ibland finns inget alternativ. Försöker då tänka på Pillerpodden och alla andra som förespråkar att det borde vara lika naturligt att sjukanmäla mig av en sådan orsak såsom av en förkylning eller ett brutet ben.
 
Så jag tar en sjukdag för mental ohälsa idag. Stressrelaterad ohälsa, närmare bestämt. Som i sin tur förvisso ger mig fysiska, legitima symtom också.
 
Magen säger ifrån, tinnitusen tjuter, armar och ben känns spaghettisvaga och gråten ligger på lur. Det är alltid magen som säger ifrån på skarpen, som om den vet att när den säger ifrån så går det inte att missa eller värja sig längre. Då kapitulerar jag äntligen. Jag tror att min själ har direktkontakt med magen och ber den att signalera när det verkligen är dags att vila. När det inte finns något alternativ.
 
Det låter kanske konstigt, att kroppen behöver tvinga mig till reträtt. Har jag ingen som helst självinsikt, eller? Jo, såklart. Men det är lite som när min pojkvän frågar om jobbet verkligen känns så jobbigt, är inte jobbet roligt egentligen? Det handlar inte om det. Det är inte så enkelt. Det handlar inte om de tankar, krav och måsten, vilka antingen känns jobbiga eller roliga, som jag kan formulera och sätta fingret på i mitt medvetande. Det spelar ingen roll om min medvetna hjärna tänker att det är roligt på jobbet och att jag duger som jag är. Det handlar också om att det på samma gång cirkulerar och simmar runt en strid ström av tankar, krav och måsten på flera olika medvetna och omedvetna nivåer inom mig som jag inte får stopp på. Som struntar i om jag försöker intala mig att jag duger och är tillräcklig just nu. För på dem där nivåerna har jag åratals träning bakom mig av tankar och känslor om att jag inte räcker till. Åratals träning bakom mig av vanor och mönster av att oroa mig och känna ängslan för minsta lilla. Jag får ingen mental vila.
 
Jag vet inte riktigt hur jag ska göra framöver. Jag vet inte riktigt vad jag behöver. Ovissheten, osäkerheten och självtvivlena är så stora. Hur får jag fatt i allt det där som bara snurrar runt inom mig?
 
Kanske blir det något tydligare efter någon dags vila. Jag hoppas verkligen det.
 
Bild och inledande utdrag härifrån.
Phyllis%20Andersson

Verkligen tankeväckande inlägg. :-) Jag undrar vad du gjorde under din sjukskrivning som fick dig att känna äkthet och närvaro? För mig handlar det om vad som gör mig genuint lycklig. En shoppingdag eller en långpromenad. Det ena ger mig kortvarig lycka och de andra något mycket mer... Jag kan rekommendera en (ljud)bok av Eckhart Tolle som heter "Lev livet fullt ut". Den önskar jag att jag hade läst för länge sedan. :-) Den är underbar att lyssna på när du åker till jobbet! Ha en underbar lördag! Stor kram!

Svar: Tack! Well, det undrar jag också. Men du har helt rätt - det är ju det jag behöver sätta fingret på. Och försöka återskapa även i ett heltidsjobbande liv. Långpromenader är ljuvligt, och varmt tack för boktipset! Har inte läst den, och då har jag ändå läst många böcker på liknande tema. Ska spana in! Ha en fin helg du med, kram!
fikastyle.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress