fikastyle.blogg.se

Mental trötthet och kravlös ledighet
 
Jag är så trött just nu. Sådär att jag varje morgon får kippa lite efter andan och klamra mig fast vid tanken på att ikväll får jag vila igen. Jag längtar så starkt efter lediga dagar, lediga dagar likt sjukskrivningens lediga dagar. De lediga dagarna var annorlunda än alla andra lediga dagar, inte som helg, inte som semester. Kravlösa på en helt annan nivå. Alla andra var ändå på jobbet, jag behövde inte prestera eller göra någonting roligt eller intressant att ha att berätta om sen. Ingen visste, ingen brydde sig om ifall jag låg kvar i sängen fram till 10, strosade runt i pyjamas framför Malou Efter tio fram till tolv och gick på yoga sen. Jag hade fått en fristad, jag var sjuk av utmattning och det var plötsligt okej att sätta mig själv och min hälsa i främsta rummet, även om det innebar att inte bidra eller göra någonting överhuvudtaget. 
 
Det tog visserligen tid att komma in i den lunken, att landa och känna att det var okej att bete sig så. Den första månaden eller så hade jag fortfarande to-do-lists hängande över mig på saker som kunde och borde fixas i hemmet, saker som jag kunde och borde göra för att må bättre, jag ville vara en duktig sjuk. Det fick mig också att inse att jag var sjuk. Prestationssjuk. 
 
Jag blev dessutom bara sämre och sämre den första tiden, allt eftersom jag vågade släppa på kraven och min upptränade fasad och istället ge vika. Släppa fram allt där innanför. All trötthet, all besvikelse, all sorg, all förvirring. Och då började en period av att bearbeta det, vilket kan liknas vid en stor sorgeprocess, och vilket i sig skapar ännu mer trötthet. 
 
Min trötthet bestod aldrig i att jag behövde sova onormalt stora mängder, som för många utmattade. Jag har egentligen alltid sovit bra, vilket förmodligen är det som också har gjort att min utmattning inte kom förrän när den kom. Visst, jag behövde sova ordentligt under sjukskrivningen, jag sover helst åtta timmar per natt och mår inte bra om det blir sex timmar om så bara för någon enstaka natt, men tröttheten var för mig mer en onormalt stor mental trötthet. Som fick mig att ha onormalt nära till tårar, som gjorde att minsta tanke på krav och prestation under en tid var oöverstiglig. Jag kände mig dränerad på energi. 
 
Och det gör jag fortfarande vissa dagar. Lyckligtvis inte lika ofta, lyckligtvis håller det inte i sig lika länge. Jag behöver kortare tid för återhämtning, men den finns ändå där. En känsla av att vara en urvriden trasa helt dränerad på energi och en stark längtan efter en möjlighet att bara få vara igen. 
 
Jag har planer framöver på att kanske ta några dagars semester från jobbet i höst då jag inte alls reser bort någonstans, utan bara är hemma själv och låtsas att jag är sjukskriven. Jag har också idéer och drömmar om att en dag lyckas se på helgerna lite mer som riktigt lediga dagar á la sjukskrivningen, då det känns okej inuti mig att titta på tv halva lördagen och ta en långpromenad och sedan bara vara nöjd med det. Jag vet inte riktigt hur jag ska komma dit bara, men att ha det som ett mål är ju i alla fall en liten bit på vägen. 
 
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress