fikastyle.blogg.se

Men jag ska inte klaga, säger jag.
För en tid sedan lyssnade jag på Miriam Bryants sommarprat. Det var så himla, himla bra.
 
Jag älskar att bli uppslukad av en känsla på det sättet som jag blev av Miriams välskrivna och känslosamma berättelse ur sitt liv. För mig handlar det både om att det som sägs är intressant och gärna hjärtskärande, förstås, men också minst lika mycket om hur det är formulerat rent språkligt och om de tillhörande låtvalen fångar in stämningen på ett bra vis. Allt detta prickade Miriam in.  
 
Min bästa del ur sommarpratet är den här:
 
"30 oktober. Jag ligger på min soffa i vardagsrummet och det är oktober och några firar väl halloween en våning ner och jag försöker skriva något vettigt. Jag har en grå filt över huvudet, men inte på kroppen. Jag blundar med ena ögat under filten och försöker typ se mönster i filtväven. Borde egentligen vara utomhus, för det är ändå fint väder, men jag kedjeröker vid min fläkt och tänker på alla i mitt liv. Det är nånting i min lägenhet som känns så töntigt, jag har köpt möblerna själv, jag har köpt ramar till tavlorna och försöker typ matcha mattan med kuddarna på soffan. Jag känner mig löjlig när jag tänker på det, att jag är någon slags vuxenfasad och har köpt saker till ett hem där bara jag bor, som att jag liksom kan låtsas vara en lugn person som typ bryr sig om inredning. Jag blir ledsen utan att jag kan hjälpa det när jag inte kan få upp lampan i hallen, men blir nästan ännu mer ledsen när jag klarar av det, för att jag har gjort det själv, för mig själv. Sladden hänger ut på ett fult sätt ur den där grejen som ska gömma sladden och jag fattar verkligen inte hur andra människor klarar av att göra det rätt. Jag har ingen jävla aning om hur man hänger upp lampor, känner mig töntig som försöker ens och stör mig på att jag är inomhus. Jag borde gå ut. Jag ska fan ta en promenad bestämmer jag och går in i hallen och sätter på mig ett par gamla springdojjer. Varför äger jag ens ett par springdojjer? Visst har jag väl en helt oöppnad skolåda i garderoben med ett par sprillans nya springdojjer? Jag vänder och går tillbaka in för att leta i garderoben efter dem. Jag får syn på en trälåda på diskbänken, det ligger en massa kuvert där. Några är öppnade och andra är det inte. Jag börjar sprätta upp ett brev och göra nått slags försök till sortering, börjar lägga breven i olika kategorier. Får syn på ett fotografi bredvid spisen och minns den kvällen. På bilden syns jag och bandet och vi ser så jävla unga ut och jag kan inte komma ihåg exakt vart kortet togs och jag tar fram mobilen och börjar scrolla igenom gamla instagram-inlägg. Jag vill komma ihåg när det var. Visst har jag en ram nånstans? Jag borde ju rama in det här fotot. Får syn på ett recept på en nyttig pizza i instagram-flödet och kommer på att jag har fryst in en massa onyttig pizza i frysen, konstaterar att jag är hungrig och sätter på ugnen. Jag börjar leta efter ramen som jag vill ha till fotot på mig och bandet, och får samtidigt syn på en stor klädhög på golvet. Tänker att jag kanske borde vika lite tvätt så jag gör det istället. Jag känner mig stressad och ledsen. Jag öppnar balkongdörren och sätter på en låt med Bon Iver och tar en cigg där ute. Det är kallt i luften men solen är framme och jag tänker på fotot igen på mig och bandet i solen. Jag tänker på mitt ex. Jag letar fram en massa gamla sms-konversationer och raderar dem en efter en. Sen kommer jag på att jag säkert har en massa gamla texter i min gamla mobil som kanske kan inspirera mig nu, jag borde leta fram den mobilen. Det känns som att jag redan letar efter nånting, vad fan letar jag efter? Juste, ramen till fotot. Telefonen ringer och det är min kompis Filippa. Jag svarar. Hon undrar 'vad gör du?'. 'Jag betalar räkningar' säger jag. 'Eller jag försöker öppna dem här jävla breven. Varför är ugnen på?' undrar jag högt i telefonen, jag stänger av ugnen. Vi pratar en stund men jag hör inte riktigt vad hon säger för jag håller på att leta efter en ram till ett foto på mig och bandet samtidigt som jag sprättar upp ett kuvert och undrar vilken hög det ska ligga i och jag kommer på att jag ju skulle äta pizza och blir lite oroad över att jag nästan är helt säker på att jag satte på ugnen men nu är den avstängd och jag har min gamla mobiltelefon i handen och springskor på mig och jag fattar inte varför och jag känner mig stressad och ledsen. Filippa säger 'hallå Miriam, fattar du?' och jag säger att jag fattar. Utan att veta exakt vad det är jag ska fatta så sätter jag mig ned på golvet och börjar vika tvätten jag ser att jag börjat med. Jag har ett brev i handen, lägger det åt sidan, tar av mig skorna, springdojjerna. Filippa undrar hur jag mår. Jag säger att jag känner mig stressad och lite ledsen. Känner mig ensam typ fast ändå inte. Men jag ska inte klaga, säger jag."
 
Låten som följde sedan är den här, och jag hade en så fin stund då. Jag kände igen mig så mycket i sinnesstämningen som hon beskriver, vilket på sätt och vis var förvånande, eller kanske imponerande. Det är imponerande hur hon lyckas beskriva den där situationen, för när jag själv är mitt uppe i den så känns den så fånig, abstrakt och svår. Fast kanske är det just det som är situationen? Det som hon fångar så bra.
 
Ambivalensen, den spridda uppmärksamheten, de många viljorna, ingenting som känns riktigt bra, och samtidigt drömmar och sorg och ensamhet och lathet och ambition. Allt i en enda röra. Samtidigt som man inte har något att klaga på, egentligen. 
 
Jag kom på mig själv med att se framför mig hur Miriam gick runt i min förra lägenhet när hon berättade om det, när hon går från hallen, in i köket, till vardagsrummet, ut på balkongen och in i sovrummet. Bilderna var väldigt tydliga i mitt huvud, bilderna av min älskade lägenhet och hur jag brukade vandra runt där mellan rummen medan någonting både värmde och skavde inom mig på samma gång.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Får ni också den smått diffusa och inte helt lättförklarade känslan ibland? Ni får gärna kommentera. 
 
Och här kan ni lyssna på sommarpratet förresten! 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress