fikastyle.blogg.se

Allra första gången
Godkväll. 
 
Jag läste en tråd i ett forum där en tjej frågade om hur en vet när en är redo att säga "jag älskar dig" till någon som en är kär i. Det fick mig att tänka på när jag sa det för allra första gången. Det var allra första gången i dubbel bemärkelse; både till honom och till någon kille överhuvudtaget. Han skulle åka till Australien dagen efter och vi hade dejtat i ungefär tre månader. 
 
"Han spärrar upp ögonen och lägger handen vid mitt hjärta som rusar helt okontrollerat. Vi sitter ihopslingrade bredvid ett hjärta av rosblad som han har lagt ut på sängen, aktar oss för att förstöra det. Bredvid rosbladen ligger nyckelringen som han precis har fått av mig, en nyckelring med ett foto av mig tillsammans med mina ord om att jag finns här när han kommer tillbaka. Jag sitter tyst en stund till, känner hjärtat banka, sedan säger jag, med en röst som inte riktigt är så stark som jag hade önskat: 

"Det rusar därför att.. Jag tror att jag vill säga.. Att jag älskar dig."

Jag har precis sagt att jag älskar en annan människa, på det där speciella sättet, för första gången i mitt liv, och jag ser någon sorts lättnad och storslagenhet i hans ögon. Han kysser mig, sedan säger han:

"Jag älskar dig också. Mer än du anar."

Då begraver jag mitt ansikte i hans halsgrop och blir kvar där.

--

När jag sliter mitt ansikte från hans halsgrop idag, dagen efter, står vi på Arlandas terminal 5. Storslagenheten är kvar, men det är som att jag tittar på oss utifrån nu. Som att jag är närvarande och iakttagande på en och samma gång, till skillnad från igår. Jag är plötsligt både i himlen och i helvetet, både i verkligheten och i filmerna. Jag håller i honom så hårt som om det vore skillnaden mellan liv och död. Det svåra i situationen tycks ha kommit ikapp honom också nu, han tycks äntligen ha förstått hur långt bort han ska åka, och hur länge han ska vara borta, för jag ser allvaret i hans ögon. Viktigast av allt vet han äntligen hur mycket jag tycker om honom, och det är nog tur det.

"Jag älskar dig", säger han, för andra gången någonsin till mig.
"Och jag älskar dig", säger jag tillbaka.

Han konstaterar att det känns så nytt att säga så, och det är ju inte så konstigt med tanke på att det bara var igår vi sa det för allra första gången. 

Så fort bilen har passerat honom så långt att våra blickar inte längre kan mötas och jag sänker handen som precis har vinkat en sista gång bryter jag ihop. Det sker på en millisekund, helt utan min planering. Det gör fysiskt ont, mitt ansikte vrider sig i gråt, abstinensen slår till som en orkanvind. Jag försöker hålla ögonen på vägen, blinkar åt höger i korsningen, tar vänster i rondellen. Vid första bästa ställe svänger jag av, drar åt parkeringsbromsen och ger mig hän, fulgråten vet inga gränser. Sedan åker jag fram och tillbaka till kyrkan på min favoritväg bara för att, och när jag svänger runt på kyrkans parkering säger jag till farmor och farfar att det inte är någon fara, jag gråter egentligen för att jag är lycklig. För att jag är så lycklig att det gör ont.

--

Jag älskar dig. Och jag saknar dig redan. Vi ses om 7 veckor."
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress