fikastyle.blogg.se

Uppsagd och dumpad
Det gjorde ont att vakna imorse. Det gjorde ont att vakna och bli medveten om verkligheten igen, om att det som hände igår faktiskt hände, på riktigt. Att det som kändes som en dålig dröm inte bara var en dröm. Det är på riktigt. Jag ska inte få arbeta på min älskade arbetsplats mer. 
 
Som en blixt från klar himmel kom beskedet på provanställningens allra sista dag igår och på flera sätt var det precis som att bli dumpad och hjärtekrossad, emellanåt känner jag samma typ av sorg i bröstet och i hjärtat. Det liksom hugger till och sköljer över mig. Framför allt när jag för en kort stund har lyckats tänka på någonting annat och nästan glömma bort det, och sedan kommer ihåg det igen. Då känns det overkligt. 
 
"Vadå, ska jag inte få vara med längre? Ska jag inte få vara med på kickoffen på torsdag och på veckomötet på tisdag? Ska jag inte träffa Daniel, Kalle, Anki och Maria mer? Ska de fortsätta arbeta tillsammans utan mig, som om ingenting har hänt? Får jag inte vara med? Har jag plötsligt ätit min sista matlåda i köket, sprungit mitt sista ärende på stan och levererat min sista effektmätning på det där stället? Men jag vill ju småprata med Helena om Idol? Jag vill ju vara med på säljmötet och berätta vad vi har levererat på sistone? Vad har jag gjort för fel?"
 
Jag har inte gjort någonting fel och det är inget fel på mig. Min utmattning och sjukskrivning i bagaget till trots så har ingenting av det gått ut över jobbet och min chef hävdar att det inte har någonting med saken att göra, jag bad henne till och med att säga det på heder och samvete. Istället handlar det om direktiv från styrelsen och om att skära ned på kostnaderna på grund av en ekonomiskt usel situation, och då har det hamnat på min avdelning och på min provanställning. På mig. 
 
Jag tänker inte destruktivt spekulera i om det verkligen är på det viset, jag väljer att inte misstro någon. Jag väljer att tro på mitt eget värde. Nu gör det bara riktigt ont helt enkelt, och det får göra det ett tag. Det får vara sorgligt. Brené Brown skriver i sina böcker att kärlek och tillhörighet är det allra viktigaste för människan att känna och uppnå och det gör därför ont när man plötsligt lämnas utanför ett sammanhang på det här sättet. När man inte längre får höra till. När man från en dag till en annan inte längre har någonstans att gå på morgonen. När man plötsligt nekas åtkomst till servrarna som man har arbetat på dagligen.  
 
Jag har många gånger under de senaste sex månaderna utbrustit "åh vad jag älskar mitt jobb!" hemma i min pojkväns sällskap. Jag har älskat mina kollegor och den utomordentligt goda stämningen oss emellan. Jag har älskat villkoren och förmånerna, friskvården och arbetstiderna, kontorets läge och arbetsuppgifterna. Jag har älskat branschen och ändamålet. Jag har älskat det och sett fram emot att få vara en del av det för en lång tid framöver, men branschen som företaget verkar inom går igenom tuffa tider och jag ryms helt enkelt inte.
 
"Hade det gjort något skillnad om jag varit typ en superrobot och presterat ännu bättre?" sa jag. 
"Men du ÄR ju en superrobot!!" avbröt chefen. 
 
Jag ryms helt enkelt inte, inte just nu. Och det är deras förlust, det är ju faktiskt det, även om det kanske inte känns så just nu. De hade till och med tårar i ögonen, precis som jag. Till och med chefens chef hade tårar i ögonen, fastän han är av manligt kön och över fyrtio år. Han sa att jag hade bländat honom första gången vi var i ett grupparbete tillsammans och att jag har gjort en jäkla skillnad. Jag ska försöka komma ihåg det.  
 
Som i dimma följde jag med min chef ut på ett café och hörde henne säga att det här skulle bli väldigt tråkigt. Som i dvala bara lät jag mig föras framåt och köpas en smoothie och sättas i en fåtölj och lyssna på det tråkiga. Mitt hjärta hade börjat banka sin väg ut genom bröstet redan en timme tidigare då jag paranoidt hade börjat ana oråd vid skymten av hur min chef satt inne hos vd:n med personalcheferna och bekymrat gned sina fingrar mot pannan. 
 
Och om det är någonting som jag kan lära mig av det här, av den hemska och overkliga dagen igår, så är det kanske det - att jag har en magkänsla att lita på. En intution som sällan sviker. En fingertoppskänsla att hylla och lyfta fram. 
 
"Tyvärr så vi vill informera er om att vi, pga det rådande ekonomiska läget, har beslutat att avsluta Ericas provanställning – och inte låta den övergå i en tillsvidareanställning. Det är tråkigt då Erica har gjort ett utmärkt arbete här och är en mycket uppskattad kollega."
 
Jaha, så vad jag ska göra nu då? Well, till att börja med ska jag tillåta mig själv att vara ledsen och trösta mig själv som bara den. Jag har redan hunnit köpa blommor för 293 kronor och ett paket frysta bullar. Sedan ska jag njuta av tre månaders betald ledighet, som jag åtminstone fick som plåster på såren. Kanske åka till Spanien en sväng. Vi får se.
 
Vad skulle ni ha gjort? 
 
Viskningen

Vad tråkigt att höra! Håller tummarna för att allt ordnar sig för dig. Jag vet hur lätt det är att börja anklaga sig själv i sådana här lägen. Nästa gång du känner så kan du väl läsa inlägget och se på allt som pekar åt andra hållet? De ville ha kvar dig! Kram!

Svar: Tack, det värmer! Bra förslag. <3 Kram!
fikastyle.blogg.se

Jennifer

Oj oj oj... Har du koll på din SGI nu? Är du sjukskriven? Då måste du kanske kolla upp att du ju just nu inte är sjukskriven från jobb utan arbsökande.. Himla rörigt.. Men du fick 3 månadslöner?!

Svar: Försökt få koll på den, det är banne mig inte enkelt att tyda försäkringskassan/arbetsförmedlingen! Men är inte sjukskriven iallafall. Och ja, tre månadslöner är iallafall väldigt bra :)
fikastyle.blogg.se

Phyllis%2520Andersson

Bra skrivet "...det är deras förlust". Njut av din ledighet, fastän jag vet att det kan vara svårt och ge inte upp! :-)

Svar: Tack fina du! Försöker njuta bäst jag kan! <3
fikastyle.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress