fikastyle.blogg.se

Så trött, less och utmattad
 
Så trött.
Så trött på att vrida ut och in på mig själv. 
Så trött på att banna och klanka ned på mig själv för att jag inte orkar och är som alla andra. 
På att göra allt jag kan för att försöka orka med och vara som alla andra. 
Så trött på alla mina fysiska symtom.
På orkeslösheten, på åksjukan, på huvudvärken, på magproblemen, på rastlösheten, på oron, på trycket över bröstet, på min kliande hårbotten, på min dåliga kondition, på mitt dåliga immunförsvar, på att så lätt få blåmärken. 
Trött på att emellanåt vara så mentalt orkeslös att jag bara vill gråta istället.
På att vara känslig för intryck och behöva dra mig undan. 
Trött på orättvisan i att de flesta andra tydligen inte behöver dras med allt det här när det för mig har blivit vardag så pass att jag knappt minns någonting annat. 
Jag är glad och lycklig och gör allt jag kan för att ta hand om mig men jag hinner aldrig ikapp.
Jag har så små marginaler och behöver tid att läka. 
En paus från att behöva göra precis allting rätt för att inte falla ihop igen. 
För så har det ju lite grann blivit. 
Medan jag å ena sidan övar på att göra mindre saker och att inte behöva göra allting bra, rätt och perfekt längre så behöver jag å andra sidan istället öva på en massa andra saker som ska göras rätt för att jag ska må bra. Meditera, yoga, säga nej, säga ifrån, sätta gränser, lyssna på mig själv, planera med omsorg och så vidare. 
Det är också krävande. 
Jag vill vara ärlig mot mig själv. 
Ge mig själv tid att läka och må precis så som jag mår, utan att behöva vrida ut och in på mig själv. 
För det förstör mig. 
Fragmenterar mig. 
Jag vet snart knappt vem jag är längre. 
Är jag stark och bra och härlig och duktig eller bara skör och känslig och vek och krånglig?
Jag vill vara jag och må bra, större delen av min tid, samtidigt. 
Det måste väl gå? 
Eller är det verkligen för mycket begärt? 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress