fikastyle.blogg.se

Mardrömmar
 
Ditt ansikte är någon annans och jag är förminskad. Nej, jag är utplånad. Allt jag trodde var sant, allt jag har trott på och allt som har varit vår sanning, är inte det längre. Du ser på mig med ögon som inte längre bryr sig alls. Ögon som säger "Vadå, än sen då? Vadå, som om jag bryr mig? Och vadå, trodde du att jag någonsin brydde mig?" Eller nej, du säger det utan frågetecken förresten, du bara ser på mig och säger saker som förgör mig totalt med en nonchalant axelryckning som inte betyder någonting för dig. Du ställer inga frågor och vi för ingen diskussion, du bara lämnar mig här och nu. Du har aldrig någonsin brytt dig om mig, utstrålar du. Du bara talar om för mig att du har hittat någon annan, rakt och direkt, utan knussel, utan att se mig i ögonen, och jag ser henne bredvid oss nu, hon sitter här och hånler hon också. Hon ler ett "men lilla gumman"-leende och håller din hand, den som brukade vara min, bara min, alldeles, alldeles nyss. Jag är grundlurad. Jag är flytande. Jag är panikslagen, lamslagen. Marken under mig bär inte längre, mitt liv är ett påhitt, min trygghet är borta. Och allting gör så ont, så ont att jag tror att jag ska dö. Jag letar febrilt efter det som brukade vara du i dina ögon, men du är borta, du är inte min längre, du är som förbytt. Och jag, jag är som luft för dig. Jag är ingenting, har visst aldrig varit det. Just nu är jag bara en sjukskriven idiot, som trodde på någonting fint som aldrig fanns.

Jag vandrar runt i blindo längs obekanta gator, med gråt överallt, inuti och utanpå, med ett tryck över bröstet som ingen undersökning i världen kan bota. Och jag vet att jag är tillintetgjord för evigt, att jag är förstörd nu, och att saknaden efter dig aldrig kommer att gå över. För ingenting kan förändras så fort, ingen kan försvinna så fort. Inte utan att lämna ett kolossalt hål i mig som aldrig kan läkas igen. Du var min framtid, min person, mitt lugn, min sambo, min pojkvän, mitt allra käraste, och nu är du inte det längre.
 
 
Men så kommer jag äntligen på att jag ju bara kan vakna. Att jag kan vakna och fly ifrån allt det här. Och jag griper tag i verkligheten där utanför, krampaktigt. Avlägsnar mig så sakteligen och återvänder långsamt till vakenheten. Får tillbaka min syn, mina älskade, klarsynta ögon, lirkar sakta upp ögonlocken och ser skräckslaget ut över rummet. Känner lamslagenheten inom mig, vänder på mig och ser dig ligga där fridsamt ovetandes, stillsamt sovandes. Med darrande fingrar och panik i magen rör jag försiktigt vid din arm och söker dina stängda ögon. Drar efter andan och kämpar mot gråten inombords medan jag långsamt börjar komma tillbaka till det som är på riktigt. Och du vaknar tillslut, ser sömndrucket på mig med ett litet, oskyldigt leende, för att i nästa stund lite mer vaket fråga om jag har drömt en mardröm. Då nickar jag och bryter ihop, låter gråten som sömnen har lurat på mig explodera ut, hyperventilerar och kippar efter andan i små stötar medan förtvivlade tårar blöter ned din sovtröja. Och det tar lång tid för allt att lugna ned sig. Det tar lång, lång tid för kroppen att förstå att det bara var den där satans mardrömmen igen, återkommen i en än mer detaljerad version än förut. Det tar lång, lång tid för hjärtat, bröstet, magen och huvudet att förstå att du fortfarande är min. Tack gudskelov, att du fortfarande är min. Det var bara en liten, liten försmak på hur det skulle kännas om du inte längre var det.

Snälla, lämna mig aldrig så.

Aldrig, aldrig, aldrig.

För jag vet precis hur ont det skulle göra.

Jag drömmer en hel del mardrömmar igen, precis som jag gjorde under min sjukskrivning då jag bland annat drömde och skrev om ovanstående dröm. Det sista året har de ofta handlat om hur min pojkvän gör slut och lämnar mig på olika sätt. Under sjukskrivningen, precis som nu, innehöll de ganska tydliga tecken på saker som var och är i förändring inuti mig. Den nonchalanta likgiltigheten som min pojkvän uppvisar i drömmarna tror min terapeut i själva verket kan vara en symbol för min egen rädsla för att bli sådan när jag nuförtiden försöker öva på att bry mig och engagera mig lite mindre i saker utanför mig själv och ta mindre ansvar. ("Sådan kommer du dock aldrig att bli" försäkrade hon mig om.)

Förut, när jag inte hade någon pojkvän, drömde jag istället mycket om terrorattacker och att jag var jagad på olika sätt, om pistoler och folk som smög runt utanför huset. Om att gömma mig i trånga utrymmen och känna omänsklig skräck. Tydligen är det vanligt för människor med mycket oro, att drömma om sådana saker.
 
Och på samma sätt som det såklart är väldigt hemskt att drömma mardrömmar, är det av dessa orsaker även någonstans lite intressant. Eller som min terapeut sa igår: "Den bästa typen av drömmar!" De återspeglar ofta sådant som vi undermedvetet tänker och känner, om än kanske inte i så tydliga och konkreta former att vi på en gång kan förstå hur.
 
Vad drömmer ni om? Drömmer ni några mardrömmar?

Följ mig gärna på Instagram här.
Att vara sann mot sig själv
Läste ni mitt inlägg om mina personliga målsättningar i förra veckan? Jag tänkte fortsätta på det temat lite till, innan det är dags att utvärdera hur jag faktiskt ligger till med målen. 
 
Ett av mina mål det här året var ju att vara sann mot mig själv. Att ta beslut utifrån mig själv, mitt egenvärde, min medkänsla och min sårbarhet. Inte utifrån vad andra kanske skulle tycka att jag borde göra eller vara. Frågan är, vad innebär det för mig?
 
Jo, det innebär till exempel...
 
♥ Att vara stolt över, stå för och värna om att jag är en introvert person, även om jag oftast upplever och tänker att det är någonting fult, tråkigt och dåligt i andras ögon och samhällets mening att vara det. För det spelar ingen roll om det ens är så eller inte, jag mår bäst av att värna om detta och tillåta mig själv att vara det, för annars är jag både osann mot mig själv och utsätter mig själv för påfrestningar som dränerar mig på energi, och det blir inte bra vare sig för mig eller för andra. Jag duger precis som jag är, även som introvert. Att jag är introvert kanske är en av mina styrkor, rent utav. Det innebär dessutom inte att jag är vare sig osocial eller blyg, det innebär bara att jag också älskar tystnad och lugn emellanåt, för det är där jag tankar min energi som allra mest. Att våga stå för detta och inte bortförklara mig eller försöka att dölja denna sida hos mig är att vara sann mot mig själv. Att låta mig själv få vara den jag är.  
 
♥ Att vara stolt över, stå för och värna om att jag tycker om små, kanske för andra obetydelsefulla, detaljer i livet, så som att ha det fint runt omkring mig, att njuta av en blygsam men fin utsikt eller att lägga upp maten på ett visst sätt på tallriken. Inte ta åt mig och känna mig som en sämre människa om någon kommenterar på att det är oviktigt och fånigt.
 
♥ Att erkänna för mig själv och andra när jag behöver vila och återhämta mig, och inte känna mig som sämre för det eller få dåligt samvete för att det är på det viset.
 
♥ Att bara tacka ja till saker för att jag faktiskt vill det, inte för att andra tycker att det vore coolt/bra/framgångsrikt och vad jag borde göra. Som att till exempel hålla i en presentation, eller att tacka ja till ett visst jobb, gör jag det för att det är coolt och framgångsrikt i andras ögon, eller för att det också är det i mina egna? Om jag gör saker för att jag faktiskt vill göra dem är det enklare för mig själv att känna mig trygg och nöjd i situationen. Det är också skillnad på att tacka ja till att exempelvis hjälpa en annan människa för att jag genuint vill hjälpa denna människa, eller för att jag är rädd för att få för mycket dåligt samvete och skit för om jag inte gör det.
 
♥ Att erkänna för mig själv och andra samt stå för att jag inte alltid vill ta störst ansvar för saker och ting, att jag inte alltid måste vara den mest engagerade utan ibland också bara vill få stå lite i bakgrunden och vara en nobody och inte bestämma ett skit.
 
♥ Ifrågasätta mig själv om jag försöker göra någonting perfekt för att jag själv vill att det ska vara perfekt, eller om jag gör det för andras skull, för vad andra eventuellt ska tycka? För att få beröm och bekräftelse och känna mig duktig utifrån det? Och svara ärligt.
 
Det är inte lätt att leva efter det här, men det känns väldigt skönt att ha nedskrivet vad jag åtminstone önskar att jag lyckades med. 
 
Vad skulle det innebära för dig, att vara sann mot dig själv?  
 
Från höstdepp till höstpepp
Hej från Spanien.
 
Jag har det härligt här. Har kommit ned i varv ordentligt. Känner mig glad och harmonisk för det mesta, har fått sol på nästippen, badat i havet och blir överdrivet ompysslad av min mormor och morfar.
 
 
Jag har fått distans till avskedet på jobbet i tisdags och känner mig redo att komma hem nu. Det känns till och med bra att jag ska hemåt snart, jag känner mig redo för det. Och det är skönt. Att få längta hem lite. Att få längta hem till pojkvännen och till och med lite hem till den svenska mörka hösten och tända ljus. Fredagsmys, tacos och Idol. Gula löv på marken, ett blött Stockholm. Att jag ska få vara ledig och bara gå hemma i två och en halv månad till. Vakna upp till mörka morgnar, kura ihop mig intill Niklas, dra med fingrarna över hans lena hud, andas in allt som är han och tryggt för mig. (Jag funderade häromdagen på att jag inte brukar få hemlängtan när vi reser någonstans tillsammans, och att det verkligen innebär att home is whereever i'm with you.) Sedan vara ensam hemma när han går till jobbet, med tända ljus till frukosten, strosa runt mellan soffan, Malou Efter tio och köket, vattna några blommor, ställa undan lite disk. Kanske lägga mig på sängen igen, skriva lite, läsa lite. Ta en promenad, äta gröt till lunch. Gå på yoga. Handla i mataffären när inte alla andra handlar där. Bara vara. I lugn och ro. Jag behöver det igen.
 
 
Jag får tydligen allt avgångsvederlag på ett bräde förresten, nu på onsdag. En svindlande summa ändå, med fyra månadslöner på en och samma gång. Alltid något. Och tre månader är gott om tid. Gott om tid åt att fundera, söka jobb eller kanske bestämma sig för att plugga lite till.