fikastyle.blogg.se

Kroppskomplex och tanter som pratar för mycket
 
 
 
Jag har alltid varit ljus. Blek. Som hudfärg alltså. Vit, väldigt vit. Och jag har alltid skämts för det. Eller, kanske inte alltid, men åtminstone från det att jag någon gång som barn började bli kroppsmedveten, som vi ju tyvärr blir ganska tidigt i våra liv.
 
Mitt tidigaste minne av att reflektera över min hudfärg kommer redan från dagis. Jag hade då, förutom en blek hud, problem med mycket eksem på huden som kliade och gjorde ont och fick därför ibland gå till läkaren i mina föräldrars sällskap och bada i så kallade "prinsessbad". Prinsessbaden bestod av enorma (som jag minns dem, allt är ju stort när en är liten) badkar med lila vatten i. Och det bästa med att bada i dessa bad var inte att mina eksem blev lindrade, utan att jag blev brun av det.
 
Egentligen blev jag inte brun som i solbrun förstås, snarare blev min hud missfärgad, men jag minns att jag älskade det ändå. Att jag älskade att få bli lite brun på huden jag också, precis som alla andra. Uppenbarligen måste jag alltså redan då, på dagis, ha varit medveten om att en brun, solkysst hudfärg var den allra bästa hudfärgen att ha. Ett ideal, som jag rent genetiskt och biologiskt inte kunde nå, men alltid skulle komma att eftersträva.
 
"Åh, jag är så vit, jag kan inte ha på mig shorts än." "Åh, fy fan vad jag är blek, jag måste sola solarium." "Här är de 3 bästa brun-utan-sol-krämerna!" "Så gör du för att brännan ska hålla längre!" "Äsch, jag är inte så noga med solkräm, jag blir inte röd." "Alltså haha, jag ser ut som ett lik på vintern alltså!" "Tack och lov för att det snart är sommar!"
 
Vad säger vi i våra barns närhet egentligen? Hur kommer det sig att mina tjejkompisar redan på mellanstadiet började säga sådana här saker? Jag får lite ont i magen bara av att formulera meningarna som jag har hört och sett genom hela mitt liv, i omklädningsrum, på löpsedlar, i tjejgänget och på familjesemestern. För alla de gånger som de har gett mig ont i magen. Missnöje. Huvudbry. Självhat. Längtan. Kroppskomplex.
 
Hela mitt liv har jag kämpat med att lyckas älska min kropp trots dess hudfärg. I ett ständigt pågående inre krig har jag slitits mellan att vilja få lite färg och samtidigt inte vilja bränna mig. Jag har rullat in och ut ur skuggan från ett parasoll eller träd, dragit av och på mig den saltvattenssträva t-shirten och smörjt, smörjt och smörjt med solkräm. Lyft hattar och kepsar på och av och inte kunnat sova på grund av värmeutslag. Stålsatt mig och försiktigt ifrågasatt andras solhets, förmanat om solskydd och försäkrat andra om att de är fina som de är. "Här, jämför med mig" och så har jag sträckt fram armen och låtit min hudfärg jämföras med. Bli skrattad åt. Lindrat andras kroppskomplex och istället spätt på mina egna. Samlat mod att en dag våga göra revolution mot idealet.
 
Med åren har jag har blivit bättre på att tycka om min ljusa hudfärg, som särskilt ihop med mitt kopparröda hår egentligen är ganska fin. Men sårbarheten kring detta finns förstås ändå kvar och rivs väldigt lätt upp av minsta lilla kommentar. Och tanter som pratar för mycket kan verkligen ställa till det i ens huvud, även fastän man inte vill.
 
"Oj, ser du hon där bredvid dig, hon borde inte stå sådär i vattnet, hon är så ljus. Hon börjar bli röd, hon måste lägga sig under parasollet!”
 
Jag står i vattenbrynet på en strand i Spanien och soltorkar för en kort stund efter mitt bad i havet. Räknar redan minuterna som jag kan unna mig att stå där utan att huden ska ta för mycket skada. Och så hör jag hur två, uppenbarligen svenska, tanter pratar om någon som inte borde sola mer. Som man uppenbarligen behöver "oj'a" sig över. Och jag tittar runt omkring mig och inser att det nog måste vara jag.
 
Jag ligger lite senare på min handduk en bit ovanför vattenbrynet och soltorkar en aning efter ytterligare ett bad. En av tanterna har nu istället fått sällskap av sin man nere i vattnet. Sin gubbe.
 
"Men gud, har du sett hon där uppe, vad ljus hon är!"
"Ja, jag vet, det är synd om henne stackarn. Jag har aldrig sett någon sådär ljus. Hon får använda mycket parasoll."

När gubben går upp till sin plats på stranden glor han på mig hela vägen och jag blänger tillbaka bakom mina mörka solglasögon. Sedan kommer tanten upp ur vattnet och glor även hon. Jag ser henne rakt i ögonen och när hon är alldeles brevid mig säger jag:

"Jag pratar svenska."

En något skamsen men medlidande blick får jag tillbaka, tillsammans med ett gäng uppmaningar om att vara försiktig och inte sitta mer i solen nu.

"Jag har själv opererat mig tre gånger för hudcancer i ansiktet, för hur man solade som ung. Då är det bättre att du använder brun-utan-sol! Men du är så söt så, jättesöt. Hejdå, ha det så bra!"
 
Kvar satt jag med ett helt liv av upprivna sår och elaka tankar. Med god lust att kasta alla mina tre krämer i solskyddsfaktor 50+ efter tanten, som jag dessutom mötte igen på flygplanet hem.
 
Vi måste tänka oss för. Både för vad vi säger, hur vi säger det och hur högt vi pratar, inte minst. Även om vi kanske inte menar någonting illa med det vi säger så kan det göra så otroligt ont i någon annan. Även om vi inte själva kanske tror att en ljus hud, smal kropp, små bröst, stora bröst, rött hår eller fräknar kan upplevas som skamfyllt och komplicerat så kanske det är precis så för en annan person. Vi vet inte. Och vi har faktiskt ingen rätt att ta reda på det.
 
"Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind, always."
 
Bildcitatet lånat av Gemma Troy.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress