fikastyle.blogg.se

Möjligheter att förhindra utbrändhet
Så glad över att mitt förra inlägg har lästs så många gånger och att ni genom att klicka på hjärtat sprider det till fler, tack! Så glad också över att jag har ett passande inlägg på samma tema på lager att dela med mig av idag, för meningen är ju inte att bara måla upp en hopplös bild av hur vi alla duktiga, unga kvinnor faller en efter en, utan att också försöka reflektera över och dela med mig av hur vi förhoppningsvis kan förhindra att det fortsätter så. 

-

På de föreläsningar om stress som jag var på via mitt fackförbund häromveckan pratade den första talaren om möjligheter att förhindra utbrändhet. Först var han något provocerande och sa att "man väljer att gå in i väggen" och jag skruvade lite på mig och la armarna i kors men bestämde mig ändå för att lyssna vidare med ett så öppet sinne jag kunde. Och han menade nog med det uttalandet mest att just provocera, för att sedan kunna vrida på uttalandet och även säga att "därmed finns även möjligheten att välja att inte göra det". Och det har han ju rätt i. Vi kan inte bara prata om hur vi som redan har gått in i väggen ska göra för att komma tillbaka därifrån, kanske ännu viktigare är ju faktiskt att prata om hur de som inte har hamnat där än ska kunna göra för att inte hamna där. 
 
Föreläsaren, Anders Gustavsson (konsult inom ledarskaps- och organisationsutveckling), pratade om att det handlar om att ta till åtgärder och förändra sitt liv i tid. Han pratade också lite om stress i allmänhet och om hur det ju är påhittat av kroppen som ett sätt att hantera akuta men inte långvariga situationer, och framför allt fysiska faror men inte hot av den psysiska sorten. Så för att kunna orka stå emot alla hot av den psykiska sorten som idag är övervägande måste vi odla inre, själslig styrka. 
 
 
Han målade upp livet som byggt på fyra plattformar - privatlivet, arbetslivet, samhället och det politiska styrsystemet. Om alla fyra plattformar är stabila menade han att en kan vara ganska darrig i sig själv utan att det händer någonting. Men om till exempel den politiska kartan snabbt ritas om och är oförutsägbar, som den ofta är idag, stör det oss. Både det politiska styrsystemet och samhället är under stor omvandling och inte särskilt stabila nuförtiden, men dessvärre heller ingenting som det är särskilt enkelt för mig som enskild individ att göra någonting åt på kort sikt. Vi kan därför i princip släppa våra försök att fixa just de två plattformarna i fråga om att må bättre, och istället fokusera på de två andra. För om privatlivet och arbetslivet är hyfsat stabilt medan samhället och politiken svajjar ordentligt funkar det som regel ganska bra ändå. Men om jobbet och/eller privatlivet därutöver också börjar svajja blir det snabbt instabilt och problematiskt för oss. 

Otrygghet, nedskärningar, ständiga förändringar, på arbetsplatser eller på fritiden, påverkar och stressar oss. Om våra behov och kompetenser inte tillgodoses rubbas vi lätt. Han poängterade även - vilket jag blev glatt överraskad över - att det likväl kan vara glada och positiva händelser som till slut blir till för stora påfrestningar för kroppen. Det tror jag är fallet för många som blir utmattade, särskilt de som har jobbat väldigt mycket helt enkelt för att de tycker att sitt jobb är så väldigt roligt. 

Vi fick sedan göra en övning: fundera över och skriva ned en lista över de fem viktigaste personerna i våra liv. Du kanske kan göra det nu innan du läser vidare? För sedan frågade han oss, varför inte jag själv stod med på listan? Vi lyfter ständigt fram andra genom livet, men glömmer att ens ha med oss själva på listan. Är det här en himla egoistkurs, frågade han retoriskt, såhär kan en ju inte tänka, säger folk! Jodå, svarade han sig själv. "Sätt på din egen syrgasmask först, innan du hjälper andra." Förse dig själv med kraft för att sedan kunna vara till nytta för din omgivning. Det är sund egenomsorg. 

Och så några konkreta tips: 

Sätt idiotklara gränser mellan jobb och fritid. Tidsanpassa sen inte, börja inte flexa, håll dig till gränserna. 

♥ Sätt tydliga mål. Protestera till chefen. Fråga vad som ska levereras, i detalj? Acceptera inget flum. 

Lär dig leva med stökiga organisationer och förändringar. 

♥ Eftersträva könsblandade arbetsplatser, all forskning visar på att det är bäst. 

♥ Helga vilodagen! Ha en oplanerad dag och gör ingenting! 

♥ Till männen - sänk era prestationskrav. Ni behöver inte ha just den där bilen, båten, huset eller jobb-befordran. Till kvinnorna - sänk era relationskrav. Det är inte er uppgift att lappa ihop alla relationer omkring er. 

Prioritera. Säg, som ett exempel, till er tonåring att jag kan hämta dig från dina aktiviteter två kvällar i veckan, resten får du lösa själv

♥ Motionera. 

♥ Sov. 

♥ Ät god och nyttig mat. 

♥ Drick mindre kaffe. 2-3 koppar per dag. 

Andas rätt! Ner i magen! 

♥ Umgås med andra. 

Ha en nära människa att anförtro dig åt. (Hans, enligt honom själv, viktigaste tips.)

Akta dig för trötthet som du inte kan sova bort. 
 
Vilken plattform behöver du prioritera och stärka? Hur kan du göra det? 
Min berättelse

Här kommer en jättelång berättelse, och det är en jättelång berättelse därför att det är berättelsen om mitt liv fram tills dess att jag som 25-åring blev sjuk i utmattningssyndrom. 

Första gången vi diskuterade mina höga krav på mig själv var på ett utvecklingssamtal i tredje klass. Alltså i årskurs tre, när jag var nio år. Jag vet inte hur det kom sig egentligen, hur kan någon ens ställa höga krav på sig själv redan som nioåring? En har ju möjligen precis lärt sig att skriva, kanske lärt sig att räkna. Hur kunde min älskade lärare Lena uppfatta att jag redan då hade höga krav på mig själv? Syntes det på något sätt i hur jag övade på min skrivstil, eller i hur jag läste högt för klassen ur Harry Potter-boken? 

Lena hade förstås rätt och efter det släppte tyvärr aldrig de där kraven fastän vi satte upp det som ett av mina individuella mål. Fastän det envist stod kvar som ett av mina mål på alla mina utvecklingssamtal i resten av min skolgång. Istället adderade det kanske bara till att bli ytterligare ett krav på mig själv. 

Alla barn vill väl helt enkelt bli någon, hitta sin identitet, och alla barn får eller hittar väl till slut oftast någonting som är just deras grej. Det utkristalliseras kanske någon gång där på låg- och mellanstadiet och medan andra blev klassens clown, lustigkurre, fotbollskille, snygging, cooling, den-som-petade-näsan, hästtjejen, den-stora-och-starka, den tjocka eller bokmalen blev jag och mina höga krav på mig själv helt enkelt den snälla och duktiga. Och när jag väl hade blivit det, och upplevt hur det var att få beröm som den snälla och duktiga - för det uppmärksammades ju alltid i enbart goda ordalag och med uppskattande kommentarer och blickar, framför allt från vuxenvärlden - ja, då var det ju svårt att sluta vara den. Att sluta vilja vara den. Jag hade ju upptäckt en guldgruva och påbörjat ett dopaminberoende, där och då.

Så jag blev den. Den som alltid gjorde bra ifrån sig och den som alltid hade koll på allt åt alla. Den man frågade om när nästa lektion börjar, var nästa lektion ska hållas, vad vi har i läxa tills på måndag och hur man stavar till parallell. Den som det alltid gick att lita på. Jag gjorde aldrig någon besviken, jag gjorde alltid mina läxor, var alltid i tid, var alltid snäll. Ville inte bråka med någon. Helst inte ställa några dumma frågor, helst förstå sig på allt på egen hand. Och jag fortsatte att vara den, under mellanstadiet, högstadiet och ända in på gymnasiet och universitetet. På jobbet. Faktiskt såhär långt i mitt liv. Jag är den som alltid ställer upp, som alltid vet svaret, som fixar och donar och piffar och stöttar och städar och hjälper. Som engagerar mig och tar ansvar, är omtänksam och ordningssam. Och som alltid gör det bra dessutom, för jag vet ju liksom ingenting annat. Och andra är ju inte dummare än att de drar nytta av det.

 

Samtidigt tog jag ansvar för allt som hände hemma också, redan som liten. Mina föräldrar hade skilt sig när jag var fyra år och jag tog känslomässigt ansvar för att varken mamma eller pappa någonsin skulle behöva bli ledsna, arga eller besvikna. Jag skyddade min lillebror medan jag drogs mellan två föräldrar som inte alltid kunde samarbeta eller kommunicera. Jag drogs mellan många viljor och växte upp till att bli en medlare, en medlare vars hjärta slets itu mellan parterna som det skulle medlas mellan. Jag växte upp till att bli en expert på ansvar och skuld, som min terapeut brukar säga, och någonstans i detta utvecklade jag förmodligen också den högsensitiva sida hos mig som känner av stämningar och lägger märke till små detaljer i större utsträckning än andra. Samtidigt hade jag en bra och idyllisk barndom, med flera önskelistor, sommarställen och högtider, såsom det ofta blir med skilda föräldrar. Och de älskade mig, de ville mig aldrig någonting illa. De var bara inte mer än människor.

På mellanstadiet började jag få problem med magont, särskilt när jag skulle sova. Jag började ringa hem ibland för att bli hämtad eller få tillåtelse att gå hem innan skoldagen var slut på grund av huvudvärk, vilket jag länge trodde berodde på mögel i skolbyggnaderna som i fjärde klass ledde till min pollenallergi, men så var det nog inte. 

När jag var 12 år fick en av mina närmaste vänners pappa cancer och strax därefter fick min bonusmamma, som hade levt ihop med min pappa och bott hos oss i drygt sex år, det också. Jag minns det som en reality check, som att allt plötsligt blev lite mer vuxet och på riktigt. Plötsligt hände det där som jag läste om i Lurlene McDaniels böcker som jag fick hem i en bokprenumeration ibland, där folk fick cancer och dog. Min väns pappa gick bort ganska kort därefter, det tog nog inte ens ett år. Min bonusmamma höll ut lite längre och dog först när jag gick i åttonde klass. Då hade cancern spridit sig från lungorna till hjärnan och vi hade hunnit påbörja sorgeprocessen och önska att hon skulle få slippa lida mer. Håret hade sedan länge fallit av och jag minns när jag kom hem från skolan en gång, det måste ha varit i sjätte klass, och glatt frågade om hon hade varit hos frisören för ”vad fin du är i håret” sa jag. Hon hade varit hos frisören, men frisören hade rakat av allt hår och den fina frisyren bestod nu av en peruk.

Min bonusmamma och jag bråkade mycket under min uppväxt, så som det lätt blir när det kommer in en ny kvinnogestalt i en ung flickas liv. Vi bråkade om att inte använda samma sked i marmeladburken som på mackan, om sådana stora och små saker som jag inte minns så mycket av idag. En dag låg det ett grönt pappersark ihop vikt på min säng när jag kom hem efter skolan och på framsidan stod det "Förlåt". Medicinerna gjorde henne extra irriterad och hon bad om ursäkt för det och skrev att hon älskade mig. Jag har tappat bort pappersarket men minns fortfarande precis in i minsta detalj hur handstilen som ordet förlåt var skriven i såg ut. Hon var lärare och hade en vacker handstil som dock blev allt fulare ju sjukare hon blev. 

Samma morgon som jag fick veta att hon hade somnat in, på min lillebrors födelsedag för övrigt, skulle jag på handbollsläger och jag åkte ändå. Jag minns att tränaren samlade laget och berättade vad som hade hänt och att alla var extra snälla mot mig den helgen. Jag spelade ingen match för det kändes liksom som att jag inte borde göra det. Jag pratade lite med pappa över telefon i en spelarkorridor medan de andra värmde upp och den närmaste tiden efter min bonusmammas bortgång var jag mest orolig över att pappa skulle bli sittandes ensam hemma framöver.

Under tiden fortsatte jag att prestera och vara duktig i skolan och fick högsta betyg i allt. Jag var smal, för smal, vilket jag alltid hade varit, och medan andra trodde att jag hade ätstörningar kämpade jag i själva verket för att gå upp i vikt och skämdes över att jag var så tanig och hade små bröst och finnar. Jag gick kulturinriktning på högstadiet och fick högsta betyg även i instrument, dans och teater. På teaterlektionerna tyckte min lärare att jag verkligen blommade ut och tack vare kulturinriktningen gick jag ifrån att vara en snäll och duktig men ganska blyg flicka till att vara fortsatt snäll och duktig men våga ta mer plats, vilket jag alltid hade uppmuntrats till. Jag gick i en tillåtande klass beståendes av ungefär 23 tjejer och två killar och jag var mer eller mindre kompis med alla. Jag minns det som en fin tid, vilket jag var särskilt tacksam för då jag precis innan högstadiet hade börjat av oklar anledning hade blivit utfryst av min bästa vän och under en kort period hade fått känna på hur det kunde kännas att vara mobbad, även om det bara varade i en vecka innan en annan kompis kom över till min sida igen så att jag åtminstone slapp sitta ensam på skolavslutningen. När nians skolavslutning kom satt jag istället omringad av hela mitt bästa tjejgäng och resten av kompisarna i klassen och jag fick gå upp på scenen inför hela skolan och ta emot stipendium i svenskt skrivande.

På gymnasiet bråkade jag mycket med min mamma, som många tonåringar gör, och mådde riktigt dåligt över det emellanåt. Samtidigt kom sociala medier in i bilden på riktigt och jag fotade och la upp bilder på Bilddagboken och skaffade ett konto på Facebook. Via MSN lärde jag känna en kille i Göteborg som jag chattade med så fort jag var hemma och det började bli jobbigt att både hinna med det, skolarbetet och att fika och titta på tv med familjen varje kväll och jag fick dåligt samvete mest hela tiden. För samtidigt skötte jag förstås mitt plugg utan anmärkning och gjorde inte en fluga förnär. Jag minns stressen i min kropp under ett nationellt prov en gång då jag fick tidsnöd framåt slutet, jag blev kissnödig som aldrig förr och spände hela kroppen och allting gjorde så himla ont, men jag fick ändå MVG så det var ju lugnt.

Jag började få ont i hjärtat, eller ja, i muskulaturen runt hjärtat, under den här tiden. Det högg liksom till i hjärtat ibland och i en period var det särskilt illa så jag gick till Akademiskas barnakutmottagning på andra sidan gatan. De gjorde lite tester och tog ett EKG men det var förstås inget uppenbart fel på mig.

Jag började ändå på eget initiativ läsa på om stress och stresshantering och det där målet om att sänka mina krav på mig själv kvarstod. Jag började lyssna på avslappnande pianomusik, gick och pratade lite hos sjuksköterskan och hade mentorsamtal varje vecka. Jag grät ofta och hade huvudvärk men gick ändå upp varje dag klockan sex och åkte den timslånga resvägen till skolan som jag trivdes väldigt bra i. Under det sista året genomförde jag ett ambitiöst projektarbete som gick ut på att stärka 12-åriga tjejers självkänsla, startade en kulturförening och arrangerade studentskiva och fixade studentflak. Jag gick ut gymnasiet med MVG i alla ämnen och maximalt antal meritpoäng och fick ytterligare ett stipendium. Den lyckönskning i studentmössan som betydde mest var dock "MVG i hjärta" som min tidigare crush och numera vän hade skrivit.

 

Jag har egentligen aldrig pluggat för ett specifikt mål, jag visste inte riktigt varför jag skulle ha så bra betyg egentligen. Det mest bara blev så, jag var ju duktig, hyfsat smart, intelligent och lättlärd och tyckte om den uppmuntran och bekräftelse jag fick av att prestera. Och när MVG väl hade blivit min standardnivå vore det ju liksom konstigt att få någonting annat, även om pappa försökte intala mig att jag nog skulle må bra av att få ett VG då och då. När jag var yngre hade jag drömt om att kanske öppna ett café eller bli författare, skrivandet hade ju också blivit lite av min grej, men det var ingenting som man satsade på om man hade läshuvud som jag, med mina betyg hade jag ju alla möjligheter i världen. Så när studenten närmade sig började folk plötsligt prata med mig om Handelshögskolan, där kunde man minsann gå med mina betyg, och det var det ju inte alla som kunde. Så bara ifall att jag skulle vilja gå på den där Handelshögskolan hade jag gett järnet på det som var kvar av matte D-kursen, vars betyg annars inte hade spelat någon roll då jag läste en kurs för mycket, och sett till att få det betyg som krävdes för att komma in på Handels. Och så blev det.

Efter ett helt fantastiskt och kravlöst år med två fristående kurser på Stockholms Universitet och tre parallella jobb på Statoil, pappas byggfirma och en hotellrestaurang började jag på Handels. Och på Handels, som på många sätt liknar andra högpresterande skolor runt om i världen, uppenbarar sig lätt det så kallade Yale-syndromet. Det innebär att elever som alltid tidigare har varit bäst i sin klass plötsligt hamnar på ett och samma ställe med massa andra elever som också alltid har varit bäst i sin klass, och då uppstår lätt ett mindervärdeskomplex. Vem är jag nu, när jag plötsligt inte är unik längre? När jag inte kan bevisa mitt värde genom att vara snällast och duktigast längre? Är jag ens värd något då?

Förutom det är Handels en oerhört prestigefylld och speciell plats på många sätt och vis och jag orkar knappt ens gå in på allt jag gjorde, kände och upplevde under de åren. Jag fick mitt första A i betyg under min andra tentaperiod då jag hade skrivit en 94 sidor lång och ambitiös sammanfattning som jag dessutom var snäll nog att skicka runt till alla som ville ha den. Något år senare hände det fortfarande att andra hälsade på mig i kön till en studentfest och kände igen mitt namn från den där sammanfattningen. Till min förvåning uppfattades jag tydligen som förhållandevis snäll och duktig även här, jämfört med alla de andra snälla och duktiga. Jag slet dock mitt hår sena kvällar i grupparbeten och ville allt mer bara stanna hemma och se på tv. Jag fick min första panikångestattack i den tredje tentaperioden då jag jämte plugget letade lägenhet och ville flytta hemifrån. Som tur var hade jag fått en panikångestattack beskriven för mig tidigare så jag blev aldrig rädd att jag skulle dö, som många annars blir, men det var precis så som det hade beskrivits för mig - jag kunde inte bara ta mig själv i kragen och sluta gråta och hyperventilera även fast jag ville. Jag flyttade iallafall hemifrån ett tag senare, vilket i sig var en både befriande och tärande process för mig som alltid hade tagit ett så stort känslomässigt ansvar för familjen.

Jag började tappa livsglädjen och aptiten till slut, Handels fullkomligt sög den ur mig. I takt med att både panikångesten och en slags allmän, molande ångest växte, liksom magproblemen, huvudvärken och en kliande hårbotten, valde jag att studera på 50% i ett halvår och alltså skjuta upp hälften av en termin till året efter. Det var en stor lättnad att bestämma mig för det, även om det krävdes ytterligare ett besök till akuten på grund av magsmärtor för att våga. Och faktum är att när jag sedan berättade om det för andra och var ärlig och sa att det var för att jag ville se på tv och hitta glädjen i livet igen, och inte för att hinna med ett extra jobb eller fler kåraktiviteter när någon frågade varför, så var det många som avundsjukt sa att de också önskade att de vågade göra så. Jag blev bättre på att avskärma mig från prestigen och kraven på skolan den hösten och när nästa termin kom och jag valde kurser utifrån min egen lust istället för vad man borde välja fick jag som ett brev på posten genast bästa betyg igen.

Efter Handels blev jag vice vd, nästan omgående. Det var på en liten förening med anrik historia och eminent styrelse som ägnade sig åt samarbeten mellan näringslivet och kulturen. Först var jag någon sorts projektledare som försökte styra upp och skapa mirakel i en situation som var ganska så rörig och ostrukturerad, dessutom med dålig lön, halvtaskiga villkor och brist på kollegor. Jag gick på möten med högt uppsatta människor och försökte vara lika kunnig som personer som var trettio år äldre än mig och inom ett område som jag inte hade ägnat mig åt tidigare. Efter inte ens ett års tid blev jag befordrad till vice vd vilket egentligen inte innebar några förändringar förutom ett allt större ansvar, inte minst som föreningens ansikte utåt. Plötsligt började jag gå utanför min bekväma comfort zone ganska rejält och knappt inget fanns längre kvar av den blyga och ganska introverta flickan som jag också hade där inuti mig, undangömd någonstans. Jag provade på medicinsk yoga, gick på IBS-utredning för min fortsatt krånglande mage och genomförde en nio veckor lång kostbehandling.

Varje dag på jobbet kunde jag uppfinna ett nytt hjul om jag ville, jag styrde upp i allt det digitala, skapade en fin och fungerande hemsida, agerade kommunikatör, höll i kurser, var moderator på konferenser, höll föredrag och lunchade med musei- och marknadschefer, ständigt under stränga ekonomiska förutsättningar. Jag höll koll på allt åt alla, i vanlig ordning, på min chef och på vad han behövde komma ihåg utöver min egen långa att-göra-lista. Jag träffade en kille och blev hjärtekrossad för första gången i mitt liv och trodde att jag skulle gå sönder för alltid, fokuserade mer på jobbet och fick beröm som plåster på såren. Mmm, som jag älskade det där dopaminet. Sedan träffade jag en annan kille och fick äntligen en pojkvän som jag hade drömt om, en pojkvän som sa att han älskade mig och som jag kunde hitta på saker med och då började även min fritid att fyllas på till bredden. Vi reste runt, träffade vänner och var med varandra varje ledig stund.

I ett års tid var livet kanske bättre än någonsin. Det var nu det var dags att leva och njuta av framgångarna som jag hade kämpat för i hela mitt då 25-åriga liv. 

Och då tog det stopp. Då började jag vakna med mantrat "jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte" på morgnarna och ha dagar då jag verkligen inte orkade ta tag i någonting. Varje gång det hände bannade jag dessutom mig själv hårt. ”Varför orkar jag inte, vad är det för fel på mig? Alla andra orkar ju.” Jag jobbade allt mindre på dagarna, blev allt mer orkeslös och grät titt som tätt. Jag pratade med min chef flera gånger om hur det kändes och vi sa att vi skulle hjälpas åt att prioritera i min att-göra-lista men hann aldrig riktigt med det. Jag blev tokig på ljudnivån i kontorshotellet där jag arbetade och började leta efter alternativa kontorslokaler. Jag oroade mig för att min sex veckor långa sommarsemester inte skulle räcka till för att återhämta mig och någon vecka efter att semestern var slut skrev jag en text om otillräcklighet och la ut den på Facebook.

Jag var trött på att vara den snälla och duktiga flickan som utåt sett var helt perfekt och inte tycktes lida det minsta av det. Jag ville inte bidra till den fasad som andra kunde jämföra sig med och i sin tur må dåligt av, precis som jag gjorde. Jag led så oerhört mycket och hade gjort det till och från hela mitt liv och jag ville att andra skulle få veta det. Att jag betalade ett högt pris för alla framgångar som jag nådde. Jag orkade inte vara perfekt längre. Jag hade ett instabilt humör och stort kontrollbehov, en extremt pendlande energinivå och var känslig för förändringar, ljus och ljud. Jag drog mig undan sociala interaktioner och ville bara fly, åka hem och ge upp.

Jag åkte i alla fall på jobbresa till Malmö och skulle egentligen bara vara borta över dagen, men eftersom det är så nära över till Köpenhamn därifrån och min bästa vän bodde i Köpenhamn och min pappa i all välmening sa att "när man är ung så funderar man väl inte så mycket utan festar helt enkelt" så åkte jag till Köpenhamn också. När jag hade kommit hem därifrån åkte jag till Göteborg på jobbresa bara några dagar senare och blev så åksjuk på tåget dit att all min återstående energi bara tog slut där och då.

Det var inte riktigt så dramatiskt som många beskriver det men jag hade större ångest och mer hemlängtan än kanske någonsin förr. Ont i magen, enorm huvudvärk och allt kändes bara oöverstigligt. Det var riktigt varmt i Göteborg och jag som älskar Göteborg kunde inte njuta alls. Jag sov obeskrivligt dåligt och genomlevde bara mina möten, visserligen som vanligt med bravur, men inte mer. Jag köpte åksjuketabletter och satte mig på tåget hem och när jag kom innanför dörren orkade jag inte ens besvara min pojkväns pussar och kramar, jag bara la mig ned och sov och stannade hemma dagen efter. Jag var obeskrivligt slutkörd. Jag höll i en middag för våra föräldrar på söndagen och hyperventilerade sedan i ett hav av tårar i sängen på kvällen, jag ville inte gå till jobbet dagen efter. Jag ville ingenting. Alla krav var övermäktiga. Min pojkvän strök mig över håret och masserade mina fötter och jag chattade med en vän som tidigare hade varit sjukskriven för utmattningssyndrom och hon sa till mig att det nog var det som höll på att hända mig också, precis i detta nu.

På måndagen gick jag till jobbet på darriga ben och med tårar i ögonvrån och höll minen bäst jag kunde i någon timme innan jag stängde in mig i ett konferensrum och ringde till vårdcentralen först och sedan till min chef. Jag gick hem strax innan lunch och gick inte tillbaka på sex månader.

Jag hade blivit trasig och gått sönder. Trasig och sönder av tjugofem års snällhet och duktighet. Av stress. Både emotionell och prestationsmässig sådan. Min kropp klarade inte av att självreglera längre, mina resurser och trösklar var sedan länge helt slut och för låga. Min hjärna hade blivit utmattad. Jag var hudlös och blev bara sämre och sämre de första månaderna ju mer jag släppte efter. Allt kom ikapp mig. Jag svettades, grät, hade yrsel och orkade inte prata. Jag tappade närminnet, orden och formuleringar, fick hjärtklappning och blev väldigt lätt andfådd. Magen var uppblåst, jag andades ytligt, fick panikångest, var svag och darrig, disträ och skör. Känslig för ljud och ljus. Jag fick tinnitus och dålig hållning, svårt att klara av flera enkla hushållssysslor på en och samma dag, kunde knappt komma ihåg en kort handlingslista i huvudet och började gråta av oro inför varje nytt läkarbesök. Och idag, ett drygt år senare, kämpar jag fortfarande med flera av dessa symtom.

Det här är min berättelse. Min berättelse om mitt liv fram tills dess att jag blev sjuk av ett utmattningssyndrom. Det är inte mitt fel, det är ingenting jag har valt. Det blev så, precis som för så många andra duktiga kvinnor i min ålder. Och det är förjävligt, men det är inget individproblem.

 

"Jag tror att när det gäller unga, duktiga tjejer så har man svårt som arbetsgivare och chef att se skillnaden på att uppskatta den tjejen och att pressa henne till att göra mer vad än hon klarar av. Det är en svår linje att hålla och någonting som jag tror att många inte förstår överhuvudtaget. Att bara för att man är duktig och man kämpar och är ambitiös, och tjej, så betyder inte det att man klarar allt och att man inte behöver någon hjälp." – ur SVT:s Edit: We can't do it.

"Vi vet ju att det inte är ett individproblem, alltså det är ju bevisat. Jag fattar inte hur mycket forskning man ska behöva läsa och få publicerat innan folk förstår att det här är jättedåligt för hela samhället. Det finns så många lösningar där man säger till unga tjejer att "sluta ta på dig mer" eller "ta för dig mer", "säg åt honom". Liksom, man lägger skulden på dem, vilket bara stressar ännu mer, istället för att ändra på situationen runt och ta bort moment som stressar." - Nour El Refai, ur SVT:s Edit: We can't do it.

"Och man pratar om att shit, tjejer är så utbrända, tjejer tar på sig så mycket. Men så glömmer man bort att det finns massa människor runt, som pressar den här personen. Det var det som brände ut mig. Det var inte att jag tog på mig för mycket." - Också Nour El Refai.

"Alltså ifall det fortsätter såhär så kommer vi ha bränt ut de mest engagerade medborgarna vi har i Sverige idag. Och vi har nog bara låtit det ske, och vi har nog sett till att det är en naturlig del av utvecklingen. Vissa måste gå under." - Nabila Abdul Fattah, socialpedagog, ur SVT:s Edit: We can't do it.

"Vi har inte råd med att alla de här fantastiska kvinnorna faller. Vi måste börja prata om det, vi måste uppmärksamma det och det är inget skamligt, det är inte de här personerna som gör fel. Utan det är faktiskt så att deras kroppar och hjärnor lägger av innan de knappt har hunnit ut i arbetslivet och då är det något som är jävligt märkligt." - Therese Lundgren, utbränd som ung och numera stresscoach, ur SVT:s Edit: We can't do it.

Hur ser din berättelse ut? Och än viktigare - hur slutar den, om du får bestämma? 

Tryck gärna på hjärtat nedan om du tycker att inlägget borde nå ut och läsas av fler. 

Dags att revolutionera mot dagens hårda arbetsklimat
 
Som utbildad ekonom är jag med i fackförbundet för civilekonomer och får ibland mailutskick därifrån. Ett sådant fick jag igår med en artikel om stress på jobbet. Den innehöll lite, i mina ögon, intressanta saker som jag tänkte dela med mig av idag. 
 
Jag reflekterar själv väldigt mycket över dagens arbetsklimat, inte minst efter att själv ha blivit hårt drabbad av stressrelaterad ohälsa, och jag tar ofta på mig ett ansvar att i de situationer som uppstår diskutera detta med både arbetsgivare och andra. Och den här artikeln stärker min känsla av att någonting inte står rätt till i arbetsklimatet, i artikeln skriver de att trots löneökningar och generellt högre standarder i samhället är vi inte mer nöjda med våra arbetsplatser än vad vi var på 70-talet, och stressen är en huvudsaklig orsak till detta. Inte minst som arbetssökande, som jag är nu, framstår det tydligt vilka faktorer som är viktiga ur arbetsgivarnas perspektiv - stresstålighet, flexibilitet, en förmåga att ha många bollar i luften, kunna tänka sig resor i jobbet och eventuellt jobba på obekväma arbetstider. Men det är inte vad vi arbetstagare vill ställa upp på. 

"Förutom statistiken har han också använt sig av psykologiforskning för att ta reda på vilka arbetsmiljöfaktorer som påverkar oss. Utifrån dessa listar han tre punkter som är särskilt viktiga för svenskarna: Att man får utlopp för sin kreativitet på jobbet, att arbetet inte kräver så mycket energi att det påverkar privatlivet negativt och att jobbet är lagom stressigt."
 
Jag tycker att det känns extremt uppfriskande att få veta att vi är många svenskar idag som värderar dessa tre saker som särskilt viktiga, framför höga löner, coola titlar och prestigefyllda arbetsuppgifter. Att få utlopp för sin kreativitet, att inte låta arbetet kräva så mycket energi att det påverkar privatlivet negativt och ha ett lagom stressigt jobb går inte ihop med dagens stressade och pressade arbetsklimat, och är vi tillräckligt många som börjar agera efter dessa värderingar och säga ifrån och önska oss någonting annorlunda så borde det ju rimligtvis få effekt. 
 
Jag tycker att vi gör det, nu. Balans i livet före löneökningar, alla dagar i veckan. 
 
Är ni med mig? 

Följ mig gärna på Instagram här